Lonito

Och ursäkta om jag är bitterfitta nu.

Vinden är kallare nu och himlen lite klarare på natten och orions bälte lyste i sin prakt. Och jag tänkte att jag är så himla liten på jorden. Och ändå så jävla övervikitig för mig själv. Så att jag skulle kunna spy på mig själv emellanåt och mest bara skaka liv i nått som inte riktigt finns där. Och jag bara letar och letar ännu mer febrilt. Och jag bygger upp nånting på den här jorden, någon mening med mig. Men jag kan liksom inte hitta den. Och männskligheten ska ju då skapa sig en mening. Oj vad vi ska bli viktiga. Och då gör ju jag som alla andra normala människor och funderar på vad jag kan hitta på för något skoj. Jaha, ett jobb kanske. Eller en utbildning först. Sen ska jag hitta mig ett jobb. Eller så kanske jag ska skaffa barn typ nu. Det tänker jag väldigt seriöst emellanåt för att få bort min oerhörda uppsvälldhet i att hitta på saker för mig själv. Jag kan längta så jag nästan skakar efter att få bry mig om nått annat för ett slag. Göra nått för någon annan. Ge mitt liv typ. alltså jag fattar att det här låter sjukt, men jag är ju sjuk emellanåt. Eller en hund, eller en kille. Och i och med att jag säger allt det här, så inser jag ju själv att något utav de där sakerna är väl det sista jag ska skaffa mig, blir kanske inte riktigt av rätt anledning. Så då tänker den här lilla Emman vidare på saker som kan bygga en mening. Och i mitt liv kommer alltid ätstörningen upp som en ringande klocka. Men jag är inte speciellt rädd för den längre. Vet nästan innan den ska komma sig smygande och göra sig synlig. Och så gottar jag mig lite i den och sen ger jag fan i den. För det blir nämligen en annan mening, inte med livet kanske, men aa med dagen. Jag tänker liskom att det skulle vara så jävla gött att bara leva på knäckemackor och kaffe - eller kanske att man skulle vara jävligt grym om man klarade det, och så vips så har man gjort en mening med den där dagen. I did it. ungefär så. osen tänker jag lite till och kommer fram till att det är nått annat som ligger bakom allt det här men att klockan är för mycket för att jag ska orka tänka på det nu. Och då går jag och lägger mig och brukar faktiskt inte vakna upp som en bitterfitta nästa dag. Och tur är väl det.


Men jag önskar kanske att jag ibland kunde få känna ledsenhet istället för en uppgivenhet. Ska nog önska mig det i julklapp.