Lonito

hundra dagar låter så himla länge.
hundra dagar av snällhet och acceptans. Mot sig själv. hundra dagar är ju egentligen inte så långt.
Därför tänker jag att jag mer än gärna ger mig hundra dagar. Fina dagar där jag lyssnar och är med, med hela mig själv. hundra dagar av snällhet och acceptans är inte lätt. Men snällhet och acceptans är det vackraste jag vet. Så jag ger mig hundra dagar.

.

Det kliar inte på mig längre och jag glömde nästan bort det på en dag. Men jag påminner mig själv. Ofta. tänk att jag inte kliar mig till sömns längre, tänk att det inte blöder varje dag från benen bara för att jag var tvungen att riva så hårt. Tänk att gå från en kropp som kändes som att det fanns hundra myggbett över hela kroppen, och man kan liksom inte ens ta på sig själv för att man vet att då slutar det ju aldrig klia. att sitta på en lektion och behöva låtsas att man ska på toa för att man faktiskt inte kan sitta kvar utan att dra av sig dom där byxorna och få klia och klappa och önska att det kunde lugna ner sig. tänk att det inte kliar längre.. Det är lite som ett mirakel efter tre års tid. faktiskt. Och det var ju faan vad jag ska låtsas att jag klarar att stå ut med allt så jävla länge.



Den människa som gråter är inte svag, hon har bara varit stark alldeles för länge.