Lonito

och så kommer jag på mig själv, jag är inte lika klok alla dagar. Jag är så himla himla oklok emellanåt.
Och idag är väl mest en sådan dag. Sovit några få timmar och jag gäspade (stavas det så, skitsamma)  sönder mig under lektionerna i skolan. Ritar en karta över min skola som jag gick i på lågstadiet och jag undrar verkligen vad det ska vara bra för.
Och så sitter jag på bussen hem och läser och jag får nästan tårar i ögonen. Men man gråter inte på bussar. Jag gråter väl helst inte alls. Och melissa horns musik spelas på repeat. det är det enda jag kan lyssna på när jag inte längre orkar höra på konversationen framför mig.

det har sagts att jag förtjänar något mer, men jag undrar vilken del av mig dom ser. Ibland glömmer jag bort att jag är fri, och att det inte var såhär det skulle bli. Det finns en plats där framme, jag ser den svagt. Där allt är annorlunda och jag är jag. Jag känner tiden gå, men ingen stress. Jag lovar att jag lämnat dig tills dess. Ja jag lovar att jag lämnat dig tills dess.


Och mitt upp i allt så längtar jag bort till någon annans hem, en flaska rödvin och en hel natt. Prat om relationer, livet, kärleken, sorgen, ändlösheten, hopplösheten, lyckan och framtiden. Och jag tycker verkligen det är värt sömndruckna ögon för just det. Och om det är något jag kan avundas parrelationen i sådan, så är det just precis det. Självklarheten i att man räknar in varandra i ens liv, varjde dag. Och nu pratar jag inte om att ta varandra förgivet. Utan den faktiska viljan att se varandra och kanske lite behovet av varandra. eller så slöddrar jag mest nu, jag vet inte. Men en flaska rött hade iaf varit mysigt vilket som.


blir istället en kopp kaffe och de sista sidorna i min bok. sörjer redan att den snart är slut.