Lonito

och så står jag där igen, som så många gånger förr. undrande och frågande framför min egen spegelbild. Om någon bara kunde ha något endaste litet svar på alla mina frågor. Men tystanden ekar ännu tommare än förut. Men den här gånger är det ändå lite mer annorlunda. Jag sätter upp håret i en tofs och jag tänker att jag aldrig har tyckt att jag har passat i det. Nummer ett så har jag för stora öron och nummer två så ser jag ut som en kille. För stora öron, säger vem? Se ut som en kille, för det första gör jag säkert inte det och för det andra så undrar jag vem som bestämde att det skulle vara något så överjävligt hemskt att råka likna det en smula? Så sätter jag på mig en stor skjorta och drar åt toffsen ännu lite stramare och tänker att i hundra dagar så ska jag bara gå såhär. Bara för att bli av med det som egentligen inte betyder ett skit i min lilla värld.

Och så vandrar jag bort till min garderob och synar alla mina korsetter. Jag har en för varje dag i veckan. Rött, svart, vitt , spets, sexig, porrig, oskyldig. Det är liksom bara att välja. Vad vill du att jag ska vara i natt? I will please you. Och jag tänker på det kanpp-lösa knullet som maria sveland beskriver i bitterfittan, som hon i sin tur tagit från någon annan bok. Men där man har sex utan tankar på vem som ger och tar. Utan tankar på måsten och borden. jämnlikt sex. Och jag undrar om jag någonsin haft det? Jag vet bara att jag måste ha det. 

Men på något sätt måste jag vara förlåtande mot mig själv. Människan är inte tydlig. Det finns inte en sida utan hundra och man kan vrida ut och in på det mesta. Och den här jävla dubbelheten. i mig. och i så mycket. jag måste insé att den finns. jag kan inte välja att vara svart eller vit.