Lonito

För det här är bara låten om dig och mig.

I cannot go to the ocean
I cannot try the streets at night
I cannot wake up in the morning
Without you on my mind

So you're gone and I'm haunted
And I bet you are just fine
Did I make it that easy to walk
Right in and out of my life?

Goodbye, my almost lover
Goodbye, my hopeless dream
I'm trying not to think about you
Why can't you just let me be?

So long, my luckless romance
My back is turned on you
Should've known you'd bring me heartache
Almost lovers always do



Och det som jag kommer skriva nu behöver man absolut inte läsa om man tycker det känns sorgligt.


Och det enda jag önskar mig är ju något helt annat. Och jag försöker normalisera allt som är så jävla fel. Med dig. Ett glas vin, ett avsnitt av two and a half men och sedan ett avsnitt av solsidan. Förlängesedan tittade vi alltid på det på söndagarna. Då någon typ av normalitet kunde infinna sig. Innan läggdags. Och jag kan inte avgöra vad som var värst. Då kanske, för jag kunde liksom inte få in i min lilla hjärna att någon som ringde mig varje dag och undrade hur jag mådde samtidigt rev sönder mig, innifrån och ut. Och jag grät, och jag sprang, och jag knuffades och skrek tysta små skrik från långt där inne, någonstanns i mig i det som sa nej. Och jag fick förlåt, parfymer, smycken, pengar och fan och hans moster. Och jag kände mig om inte ännu mindre värd. Jahajag tackar ja, du har jag gjort så jag bokstavligt talat blöder och du ger mig en jävla femhundring? gulligt av dig. Och jag berättar inte längre om det här förnågon. Jag vet inte när jag slutade, eller om jag ens började. Kanske därför jag skriver så mycket om det istället. Kanske är det skamm, jag vet inte. Men allt det där är gammalt. Jag får inte parfymer eller långa förlåt-sms längre. För nu kräver jag ingenting längre, jag hade iaf en liten röst förut. Nu är den, tyst. Och jag låtsas som ingenting. Jag känner inte, jag vet bara att det jag gör stavas S J Ä L V D E S T R U K T I V T. För min kropp har inget värde. verkligen inte i dina ögon, men det skiter jag i. Men att du har tagit bort mitt egna värde till min egen kropp. Det är väl det som gör ont. Kan jag tänka mig, om jag skulle känna något. 

Och åter igen så är jag där. Försätter mig i samma situation. (inte nu för att jag tror att något ska bli bättre, men för att få nått litet bevis på att jag visst spelar roll, att den här gången kanske jag inte kommer smutsas ner). Och jag kommer på mig själv med att jag faktiskt inte kan få in i mitt huvud att man får säga nej och att det kommer accepteras. Jag tror liksom inte på det längre. ( och ja jag vet att i realiteten så ska det alltid accepteras av alla männiksor o bla. bla. Men jag tror inte det gäller mig, hur stört det än låter så är det så )
Och vi släcker, ett litet ljus får stå kvar o lysa bort mörkets skuggor. Och jag vet vad som förväntas och väntas och jag är som en docka och hyffsat inprogramerad, jag blir inte rädd längre eller arg. Det är en del i det bara. Och de stora händerna fattar att stryptag runt hela min hals. Och det går en stund, och jag kan ungefär inte få ur mig ett ljud för att trycket är så hårt. Och då flyger den lilla lilla människan som jag har inom mig bort från min kropp och sätter sig på huvudkudden och tittar på det som händer. Och hon tycker som synd om den där tjejen som ligger där. Att så där skulle det ju inte bli, älskade Emma. Det är inte din plikt att ta det där sjuka i honom. Och jag tänker att han hade kunnat döda mig om han hade velat. Men jag vet att det aldrig skulle ske. Det är inte det som är grejen, jag är inte rädd. Och det är över ganska fort, och jag låtsas som inget men nånting inom mig känns väldigt ledset. Och sen vill han fläta in sin hand i min och somna, och jag ligger vaken några timmar till och allt är bara helt jävla sjukt. Och det blir morgon, en timmes extra sömn tackvare vintertiden och jag är världens trevligaste tjej på jobbet och dricker kaffe med travkunderna och de är glada att se mig. Och jag får ett mail från min lärare där han skriver att jag gjort en väldigt bra analys med mycket engagemang. Och jag blir glad, men samtidigt är jag ju helt jävla värdelös.