Lonito

Det finns så sjukt många vackra tjejer. ( mina vänner är ju såklart dom vackraste båda insida och ut )
men personer som jag inte känner så dööööör jag på den här tjejen.
så jävla vacker, plus sjukt fin stil om man kikar hennes blogg.
absolut snyggaste jag sett!

jojagtackarja.
kan tycka att det är så jävla ondödigt att man ska bli bakfull. Vore så himla mycket härligare utan just den grejen. Men å andra sidan hade man förmodligen druckit betydligt mycket mer om den inte fanns.
Nu tror jag minsann det blir lite drickstopp för den här tjejen.
Men roligt har jag haft iaf :)

Nu på kvällen blev jag så sjukt sugen på potatismos så var tvungen att ta bussen ner till coop avenyn och köpa det. ska strax laga till det, eller laga och laga, det är ju pulvermos så kanske inte är så mycket att laga. Och så har jag satt på Mia skäringers föreställning för femtioelfte gången. Mysigt.

Annars var det helt fantastiskt att åka hem till skövde i fredags. Att sitta och äta tacos med mamma och pappa är ju ungefär det bästa som finns. Och att tillsammans sitta i varsin tvsoffa och kolla på skavlan medans mamma sitter och stickar. Det är trygghet personifierad för mig.

imorgon börjar veckan. Härligt! längtar efter att träna och gå upp på morgonen och dricka kaffe framför nyhetsmorgon.

sjukt positivt inllägg för att vara bakisdag kände jag. Men såfort det blir kväll så kommer man tillbaka litegrann.
Det var inte lika trevligt att gå upp och spy det första man gjorde imorse. då kände man sig lite liten och ynklig så som man bara kan känna på bakisdagar.

well well

Nu potatismos!

För många tjejer är just deras utseende en boja. Har man fått höra från man är liten att utseendet är viktigt på så sätt att de positiva kommentarerna man får handlar om hur man ser ut. Du är så söt, snygg, alla pojkar kommer att jaga dig osv, så fastnar det och sitter kvar. Har man bara fått positiva kommentarer om utseendet kan man tillslut tro att det är ens enda styrka. Psykisk misshandel skulle jag benämna det. Tänk vad fruktansvärt att bara ha sitt utseende. Jag är snygg därför finns jag. Det gör att ytan får för stora proportioner i förhållande till hur man är och vad man gör vilket egentligen är det viktiga. Det håller inte i längden att leva på att vara snygg. Det skapar en väldigt kass självkänsla. Självkänslan kan man inte bygga upp genom sitt yttre och komplimanger i från andra. Självkänslan och den inre stykan får man genom att våga göra saker och att utmana sig själv. Klarar jag av att ringa det där samtalet, söka det där jobbet eller utbildningen, fråga den där tjejen eller killen om de vill fika eller kanske lära mig att dansa, spela gitarr, baka cheesecake, you name it. Det är sånt som gör att man inversterar i sin självbild och självkänsla. Vad man kan och hur man är som person. Inte hur man ser ut på ytan.

Det är ett sånt slöseri med mänsklighet att fokusera för mycket på ytan. Tänk om alla fick slippa att bli bedömda för sitt yttre så att de kunde fokusera på sitt inre istället. Vilken vinst det hade varit och vad mycket ångest vi hade besparat oss.

När man känner att man inte bara måste springa bort, kuta till och aldrig kunna vara kvar. när man känner känslan av att just det här är ju ändå ganska bra. Att vila i att för ett tag bara vara. Jag älskar den känslan av att man faktiskt inte behöver bort någonstanns för att man inte pallar att var kvar i det man är. Sen att vilja "sträva" efter grejer eller sånt är ju lite en annan sak. och just precis nu så känns det inte ens jobbigt att vara bakis. Det känns helt okej. ag har hyrt film och ska snart gå ner och hämta min pizza och köpt med mig massa tidningar. Det är höst och ikväll är det söndagsfinal i truetalant och imorgon ska vi gå stadsvandring och jag borde läsa på lite mer om bergsjön känner jag, och jag borde nog ta tag i disken.
I veckan ska jag gå på friskis, plugga och lära mig om göteborgsstadsdelar med klassen, kanske åka till ikea och i helgen ska jag åka till Skövde och umgås med familj och gå på rockfest. Min paus är fortfarande kvar och jag ler och säger tack ungefär :)

näe kuta till pizzerian nu. heej

Jag tänker att när man gör mer än man orkar så lånar man krafter från sig själv. Från sitt framtida jag. Det funkar ett tag, om man ser till att betala tillbaka. Gör man inte det växer sig skulden ohanterlig. Och plötsligt en dag står kronofogden och bultar på porten.

Att gå in i väggen är som att bli utmätt av kronofogden och få så många prickar i registret att man inte kan låna ett enda korvöre av sitt framtida jag. Så har jag haft det väldigt länge. Från att ha varit resursstark och kunnat köra på, har jag ingenting att låna av. Inga extra depåer att tömma. Jag orkar mycket tills jag orkar precis ingenting, och det räcker med en uslig droppe för att bägaren ska rinna över. Men nu äntligen börjar jag få ett litet sparkapital. Äntligen har jag så att det räcker och blir en liten snutt över. I glädjen över detta är det lätt att tacka ja och ta på sig alldeles för mycket. Jag måste akta mig för det. Det är bara det jag vill säga. Och påminna andra som är i färd med samma sak: Man ska akta sig för att låna mycket. Den som är i skuld är inte fri.