Lonito

Och på lördagsnatten, i en svart liten klänning och en öl i handen känns det så himla självklart att vara singel. Att ägna någon timme åt någon helt okänd man i rökrutan och prata om just ingenting eller att någon i en bil tycker att man är det sötaste han sett ungefär. Att ta något nummer för att det verkar vara en bra idé klockan fyra på morgonen med alldeles för snubbliga fötter och jag hittar inte ens min nyckel för att komma in i trapphuset. Och sådana kvällar är perfekta för att bara leva ut, skratta och inte ha några bekymmer. Dom kvällarna behövs i min värld just nu.
Men så kommer måndagsmorgonen och jag sitter på bussen till skolan. Åker förbi Gunillas Baugetter där vi ibland köpte frukost. Och jag tänker att : tänk om han skulle stå där nu. Det går två sekunder och tio centimeter från rutan så är han där. såklart. Kändes så jävla sjukt när jag precis tänkt den tanken. Så jag höjde musiken från mp3 spelaren och kände den här låten ända ut i fingerspetsarna

Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm. Jag kan tänka tills det knappt finns något kvar. Jag har känslor utan uppehåll. Jag har förlorat en tävling, men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför, det där som jag blir ledsen av. Men jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra. ja jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag. När jag träffar gamla vänner har jag ingenting att säga dom, dom ställer för många frågor och jag, jag bidra inte med nått. Jag kan ångra det lilla jag säger. Eller dra ett allvarligt skämt. Jag tycker mig höra vad dom tänker : Är hon sådär jämt?
Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra. Men jag saknar dig mindre och mindre. Jag har glömt dig en vacker dag.
Jag kan sitta själv i parken, tills solen har ändrat färgen i mitt hår. Jag kan offra allt jag har för ingenting, å jag sträcker mig så långt det går. Men jag behöver dig, kom hit och rör om. Jag behöver nått att skriva om.