Lonito

Hunger är absolut den bästa bok jag läst. den bok som gett mig mest insikter. Och jag bara råkade hitta den inne på en hylla längs bort i biblioteket. Nu har jag lånat den av Malin men inte läst om den än. Men jag hittade ett utdrag som jag skrev förra året i augusti när jag läste den och skrev ner et här. Rakt in i hela mig går det här stycket:

 

 

Det är något som saknas. Tydligare än så kan jag inte formulera känslan, en medvetenhet om brist på samhörighet, att det finns ett stort tomrum där något underbar och beständigt en gång fanns. Och jag tror att det är människans medfödda sorg som ligger bakom hungern. "begäret är bestående och oförstörbart" , sa den frankse psykoanalytikerna jacques Lacan. Han menar att det finns något omättligt i att vara människa, som om vi kommer till värden med en inbyggd konflikt mellan upplevelsen av att vara hungrig, som är ett tillstånd av strävan och längtan, och upplevelsen av att bli mättad, vilket kan ge tillfällig tillfredsställelse men alltid leder till nya strävanden, något nytt att längta efter. När man uppnått ett mål så dyker genast nästa upp, och nästa, och nästa.

Jag satt hos terapueten och han pratade om att ha roligt, glädje, att prova nått nytt och jag satt som ett frågetecken. Jag antar att jag led av den vaneföreställning som alltid finns med vid tvångstankar, nämligen att se ¨på föremålet för sitt begär som lösningen istället för problemet: Om jag kunde ta kontroll över vikten och maten så skulle resten gå av sig självt och jag skulle få ro. Jag skulle kanske inte känna att jag fått det jag behövde men jag skulle känna mig fri att få det. Och om jag kunde få rätt man att älska mig så skulle jag finna ro. Om jag kunde se världsvan, mogen och samlad ut, skulle jag bli världsvan, mogen och samlad. Om jag kunde få mitt liv att anta normal skepnad skulle jag känna mig normal, och all problem skulle vara lösta. Till den här soppan ska dessutom läggas alkoholen, som försämrade både min klarsyn och möjlighet till förändring. Vilket sisyfoarbete den stackars terapeuten hade framför sig. Varenda vecka rullade han samma sten uppför samma branta kulle, och i det här fallet var stenen den motspänstige klienten - jag - och kullen var livet självt med allt vad det innebar av smärta, stunder av frid och inneboende mysterium. Jag malde på om vikt, män och arbete. Periodvis bekymrade jag mig för om jag drack för mycket, men jag visade inga tecken på att inse hur stort problemet blivit och än mindre på att göra något åt det.Istället tjatade jag ideligen om samma sak : om jag bara fick det eller det. Och terapueten fortsatte att hugga flisor ur stenen. Problemet är varken mat eller pojkvännen, sa han, och lösningen kommer inte visa sig i form av en ny man, ett nytt jobb eller en flaska vin. Kampen gäller dig , en människa som måste lära sig att leva i verkligheten, att acceptera sin kropp, att ta reda på vad hon vill och sluta vänta på att livet ska börja.
Han fortsatte att hugga flisor ut stenen som blev mindre och mindre. Det skedde långsamt och inte alls dramatiskt, utan uppenbarelser eller ögonblick av plötslig insikt: Små tomtesteg, framsteg så små och så omärkliga att det nästan känns genant att kalla dem segrar. Terapeuten tjatade och lirkade. Ät en hel måltid, och sedan ytterligare en. Ta reda på hur det känns, om det är otäckt att släppa kontrollen, se vad som händer. Ring inte till den före detta pojkvännen. Ta reda på hur det känns, vad som ligger bakom behovet att göra det. Även om tomtestegen är trevande och verkar ovidkommande så leder de till insikt. Fast det är smärtsamt att ta dem. Man äter en hel måltid ohc känner sig uppsvullen, som en kossa, värdelös och äcklig, men man har också fått något att fundera över, känslor att analysera. Man ringer inte till pojkvännen utan sitter hemma i lägenheten, desperat av längtan och rädsla. Men man upptäcker att man klarar obehaget, att det går över. Man prövar på saker och ting. En del slår slint, endel leder ingenstans och annat gör en starkare. Förklaringen handlar mindre om insikt än om viljestyrka, tror jag, för man har ingen större nytta av insikt utan vilja till förändring. Om jag själv fått råda skulle jag fortsätta med terapin tills jag blev nittio, fortsatt att gnälla om familjen och det förflutna, klagat över mitt behov att vara tillags och få erkännande, över små motgångar och besvikelser. Vem, vad, var, när, varför, varför just jag? Men om man inte har vljan att experimentera, att ta rikser och att hjälpa till att bryta ner motståndet, kan den sortens prat bli ganska ihåligt, en berättelse utan handling, utan mycket till konflikt och med bara antydan till intig.

Viljan är förutsättningen för insikt, det är den som får oss att lämna terapuetens soffa, som rycker upp en ur tvångets förlamning tillräckligt länge för att man ska kunna se jaget i olika dagrar och börja fylla på berättelsen eller styra den i en annan riktning. Viljan är också ett medel mot hjälplösheten och även fröet till en slags förtröstan. Man tar ett tomtesteg och sen ett till. Man hoppar från en höjd och sedan från ännu en. Man fortsätte roch någonstans på vägen börjar man inse att man kan överleva stunder av tomhet och förtvivlan, att smärtan kan jagas bort av glädjeämnen, att rädsla kan ge vika för trygghet. Huruvida man defenierar förtröstan som en andlig käsnla, som en begynnande tro på det egna jaget eller ett välvilligt universum eller en högra makt eller Gud, är på sätt och vis ointressant. Oavsett vad man väljer att kalla den handlar förtröstan om de mystiska känslor som gör att man klarar sömnlösa nätter, att man innerst inne blir övertygad om att hungern inte kommer att ta livet av en utan att man kommer få allt man behöver.