Lonito

Och destruktiva levnadsmönster, dom kan jag nog vid det här laget. Min medvetvetenhet om mig själv är väldigt stor, men det är som någon jävla kraft, som tar en tillslut ändå. Eller vanor. Vanor att bli behandlad på vissa sätt och att behandla sig själv på. Jag känner till det alldeles för väl. Och såklart kan jag bli trött på mig själv, för allt, allt som hänt och ibland i korta stunder längta tillbaka till när jag var en "okomplicerad" människa som inte tänkte så mycket. Jag tror kanske att fallet aldrig var just så, jag hade bara inte några uttrycksmöjligheter eller visste något annat. Kroppen sa aldrig till och inte så många runt omkring en heller. Eller man pratade kanske inte så mycket då, fast det gjorde man ju. Men kanske inte om det mörka. Som jag inte fattade fanns ens. Men när kärlek blir till kontrollerad svartsjuka, ursinninga utbrott, raserianfall, utskällningar, förlåtelsetårar, trehundera telefonsamtal per dag då händer det något med en liten 17- årig flicka. Och vi levde såklart inom skyddade väggar. Vi tog med oss vårat hat tills vi blev ensamna och hans ögon var svarta och istället för att säga att han var dum i huvudet när han tyckte att jag pratade eller tittade på hans bror vid matbordet så bad jag om ursäkt och överöste honom med kramar och bekräftelse. I min första kontakt med "riktigt kärlek" fick jag lära mig att man bara kan älska en enda människa i världen och man måste älska denna mest, att den här personen kommer före sin egen familj och vänner, att all tid ska spenderas med honom, att man gör sig fin för endast honom, att man berättar vilka man umgås med, vad man pratar om, man umgås inte med någon "snygg" person av motsatta könet, man umgås helst inte alls med vänner som är singlar då de har dåligt inflytande,  svartsjuka är lika med ett bevis för att man verkligen älskar någon, man håller varandra i handen såfort man går utanför dörren, man tittar inte på personer av andra könet om man går på stan tillsammans, man ska vara oskuldsfull och helst av allt oskuld från början, man ska veta att sin pojkvän kunde få vem som helst som han ville men tillslut valde dig (man är alltså sjukt priviliegad). Tillslut blir man dumihuvudet och beter sig på ett liknande sätt tillbaka. Och efter ett tag så vet man inte vad man ska göra. Ens vänner har förhållanden som inte alls liknar ens eget, de tycker om min pojkvän för han pratar alltid med dem och skämtar och säger fina saker om mig. Han kom med en bukett med röda rosor till skolan och någon önskade att deras kille kunde göra samma sak. Och vi är paret i skolan som alla vill vara, utåt sätt. Det brukar ju vara så.. Och jag kunde verkligen inte fatta vad det var som var fel. Hur fan kom det sig att vi bråkade så otroligt mycket som vi gjorde. Jag vet inte hur många sätt vi/jag provade för att vi bara kunde ha en jävla dag utan massa gråt/skrik. Nu förstår jag bättre men det hjälper kanske föga. MEn nu vet jag att kärlek ska se ut på ett annat sätt, men jag tror att den första riktiga kontakten med kärlek gör vissa saker med en. Men man kan nog skapa om om den inte blev som man tänkt sig, som tur är. Och jag visste som sagt inte hur jag skulle släppa ut det som fanns inom mig. Så man var ung och man började dricka. Omåttliga mängder och jag blev en stor idiot. Arg och förjävlig mot alla jag tyckte om. Jag visste inte vad bakisångest var, för jag fattade inte att det hängde ihop med vanliga livet. Men man lär sig. Och jag visste inte hur jag skulle kontrollera mitt förhållande så jag började kontrollera mig själv med maten och blev grym på det. Grym på att vara elak mot sig själv för att man inte vet bättre. Och sen hetsäter man istället och gör världen till en hemsk plats och odlar sitt självhat lite till. Och man hatar så mycket att man liksom inte vet vad man ska ta sig till. Just nu kan jag tillexemeplt inte röra vid min kropp, jag kan inte sätta på mig annat än fula jävla kläder, jag hatar att folk kan se mig på bussen och känner mig endast trygg på min praktik och i mitt hem - och jag är medveten om att jag gör så här nu. Jag gör så här för att deala med nått annat. Och just nu så är det bättre än att "fixa" det andra. Jag gör mig liskom oåtrådd. Det här låter ju sjukt men i min hjärna så funkar det såhär. Det handlar inte om att jag är ful för att jag har några kilo för mycket och går jag ner dom så blir det bra - det handlar om att jag på nått skumt sätt vill vara i den här lilla bubblan - jag och mitt trygga skal. Jag gör alltid så här när något är svårt. isolerar mig lite. skiter i allt, kör på. sakta kommer jag tillbaka, jag tänker mycket på hur jag vill ha det, försöker fixa till det med jobb eller utbildning eller fritid eller vad det nu kan vara. Och så kommer jag på fötter och så PANG. Så är jag där igen. en enda tanke om att : vafan, jag mår ju gött. Kanske kan vara trevligt att ta ett glas vin och kika på two and a half men, han kan ju ändå hämta mig med bilen utanför jobbet. Ett sms, och han skickar ett till om jag inte svarar och så är jag där igen. I karusellen eller ekorhjulet eller terrorn. Och jag är återigen i hans strypgrepp, och då kan jag lika gärna skit i att sova och jobba lite för mycket och inte ringa mina bästa vänner för då skulle jag ju bara skämmas. Den där jävla storyn har upprepats för många gånger de här två åren. Och just nu är jag här i bubblan, min egen, och ingen kommer in. Ingen får komma in. Men jag vet också att jag ska ut och att den här gången ska jag aldrig mer tänka att det inte spelar någon roll, för det spelar en jävla roll.