Lonito

kan man vara som svagast. Vissa människor fungerar så. Man tror att man kan övervinna världen, och det är då man ska vara väldigt väldigt väldigt försiktig. Om man är som jag alltså. För jag kan inte hjälpa att jag känner mig oövervinnlig ibland. bekräftelse som jag egentligen inte vill ha, men ändå får. Och jag får ett sms av Malin att man kan ha bara en sysselsättning. Och jag vet ju att det är så, men jag snirklar ändå alltid in mig. I massor, ofta. Inte varit ledig på åtta dagar, bara tio kvar. Igår var jag i skolan och vi gjorde en powerpoint presentation, åkte till banken, till jobbet och jobbade samtidigt som jag skrev klart en inlämning. Alldeles för lite sömn i natt och klockan sju imorse var jag en sekund från att skita i redovisningen och sova tills jobbet började, men jag tog mig i kragen och drack två koppar kaffe och genomförde redovisningen, det gick väldigt bra och jag var inte ett dugg nervös. Det är sjukt att inte ens hjärtat slog lite snabbare precis innan men det gjorde det inte. Jag är tacksam för att jag har lärt mig det :) Och efter skolan var det jobbet igen, och konstiga människor som skulle hålla på och vara allmänt skit jobbiga och flirta eller försök till flirt iaf. Fan alltså jag jobbar ju, orka att folk ska hålla på. Tog en sväng förbi coop avenyn och det är verkligen vår i luften trots att klockan var elva på kvällen, trött men ändå typ lycklig på nått konstigt jävla vis. För att jag är så duktig. Men det är inget duktigt i att köra slut på sig själv och inte ha ett socialt liv med dom jag älskar. Ska man kanske ta och fatta det någon gång?