Om man vill förstå

Varför finns längtan kvar

Det mest plågsamma i processen efter att ha brutit upp från någon som gjort mycket illa är ofta dragkampen mellan förnuftet och känslorna. Det ligger mycket skam i att känna längtan efter någon som har gjort illa eftersom det är en känsla som inte går ihop med ett förnuftigt resonemang.


I en sund relation kan man berätta om erfarenheter och upplevelser utan att vara rädd för att det ska utnyttjas och användas emot en. Det handlar om kärlek och omsorg, vilket grundar sig på att två sunda människor som älskar varandra vill att den andre ska må så bra som möjligt. 

Men i en osund relation så kommer den osunde att utnyttja den information han fått om den andres erfarenheter och haka sig fast i såren. Detta är en mycket effektiv metod för att stärka sin känsla av kontroll och makt. Detta handlar alltså inte om kärlek och omtanke, utan om en människa som har beslutat sig för att kalla sitt omoraliska beteende för kärlek - att behålla sitt ego intakt. Det finns alltså ingen känsla av att den andre ska må så bra som möjligt eller att "Vi" ska må så bra som möjligt - utan det handlar om att "Jag" ska må så bra som möjligt.





-


För att min självkänsla och min syn om vad som var rätt och fel skulle skakas om ordentligt,  för att jag skulle inordna mig under hans snedvridna referensramar om vad som var rätt och fel, så kom han att angripa det jag hade anförtrott åt honom. Han kom att utnyttja de erfarenheter jag hade delat med mig av, öppna upp gamla sår och därmed också skapa nya sår. När jag berättade hur illa han gjorde mig så fortsatte han gång på gång. Det blir mycket att hantera och alldeles för smärtsamt att ta in på en gång

Att vakna upp i detta är som att kraschlanda men att trots detta försöka hitta en lösning.. 

"Det var nog inte fel på planet för det verkade vara i helt perfekt skick när jag gick ombord - det måste vara något annat som är fel. Om jag bara gör si och så, då ska jag nog kunna få det att starta och flyga igen."

Men faktum är att jag gick ombord på fel plan.
Det är jag som tyvärr kommer få stå som ensam ansvarig på kraschlandningen eftersom att han kommer att slå ifrån sig allt ansvar och ge mig all skuld.


Olycksplatsen är traumatisk. Ingenting var som det verkade vara och framtidstron är allvarligt hotad. Det infinner sig snabbt ett försvar som bygger på att förtränga det hemska som hänt och istället försöka lappa, limma och laga så att allt blir bra igen. Detta är för att slippa ta in det som verkligen har hänt och därmed också ta in smärtan av att ha blivit utnyttjad, sviken, lurad och ta tag i det mest smärtsamma - att det som var, inte var kärlek

Det gör ont att det som man trodde var äkta, fint och kärlek inte blivit annat än till en smutsig bild av utnyttjande, maktutövande och misshandel. I min kamp om att hålla ångesten borta splittas upplevelserna upp i olika delar.

- "Den fantastiska planeringen inför resan"
- "Den traumatiska kraschlandningen"


Det är på så sätt jag kan prata om stunder av innerlig närhet, underbara ögonblick, roliga stunder med honom fast det finns stora mörka händelser som egentligen överskuggar allt detta. Det tar sin tid att giltiggöra allt detta mörka och ångestfyllda. 

När jag tar mod till mig och berättar kommer jag sannolikt att överväldigas av olika slags känslor som skam och skuld vilket kommer att öka min ångest. Så från att ha berättat något hemskt jag utsatts för så kommer jag att göra en spitt och vilja prata om det som var bra - allt för att hålla det onda, mörka och plågsamma borta. Det som var bra blir laddat med så extra mycket positiva känslor då det är en sådan kontrast till det hemska. Den person som jag berättar för kan ha mycket svårt att förstå och följa resonemanget och känslosvängarna eftersom den här personen ser helheten utifrån. Bemötandet jag får när jag berättar om mina upplevelser är mycket viktigt och att det finns förståelse för den här problematiken. Jag kommer nämligen pendla mellan ytterligheter innan jag får ihop sammanhangen igen. Traumatiseringen har inneburit att jag känner det som att ingenting i mitt liv hänger ihop eller samverkar. Jag måste komma dit att jag inte tror att mannen "Strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde" är två personer utan en och samma person.

Jag behöver bekräftelse på vad jag har upplevt och jag behöver information om den problematik det utgör när en person som vill kontrollera och ha makt över en annan människa har lyckats haka fast. Jag får sedan i den takt jag kan ta in det jag kan, lägga samman och få ihop en bild som gör att jag kan få en klar bild av det som hände och hur jag ska handla när jag möter en människa med en liknande personlighet igen. I allt detta ska jag också läka och våga komma nära människor och känna tillit igen. Det är inget litet projekt.

Hur kan personen som varit kärleken personifierad ta sina händer som varsamt har smekt mig för att plötsligt hålla fast mig så hårt att han gör mig illa? Hur ska jag kunna förstå att detta har hänt när han en minut senare är varm igen och lyfter mig upp över stjärnorna och säger att jag är det finaste som finns.


Innan jag har fått ihop sammanhangen i världen som vänts upp och ner så kommer jag att vara inne i hans värld och växlingar. I processen efter att jag har lämnat kommer jag fortfarande pendla mellan dessa, speciellt om kontakten inte är bruten. Han kommer dyka upp på ett eller annat sätt och spela på något som slår an det som väckte min kärlek och åtrå för honom men han kommer garanterat också svänga över till andra ytterlighet där han direkt efter kan visa mig kyla och lämna mig.  "Hur kunde jag tro på honom igen?" Men det är inte jag som är dum, det är en annan människa som utnyttjar det i mig som han kunde få och ta till vara på - Min kärlek och det hopp som jag hade om honom som god innerst inne. Men han skriver mig om och om på näsan vem han är och vilken personlighet han har. När jag har tagit in det så kommer min kärlek för honom inte finnas kvar, inte hoppet om honom som god heller. Jag kommer se honom som han är och då kommer jag inte ladda honom med känslor som är kopplade med åtrå och längtan. Jag har då tagit mig igenom och klippt det känslomässiga bandet.

Det går inte att trolla bort mina erfarenheter, det som har gjort ont har gjort ont och det kommer perioder eller stunder i livet när det hugger till. Så när längtan över det fina kommer över mig eller smärtan över hur illa jag behandlades, så är det mina minnen och erfarenheter som dyker upp utan sammanhang. Ju stadigare jag står, ju mer sunda människor jag omger mig med och ju mer min självkänsla byggs upp så kommer mina minnesbilder och erfarenheter inte vara så lockande eller skrämmande för mig. 

Kanske kan jag då också lösgöra mig från skammen över att den jag tyckte så mycket om försökte överföra något så skevt på mig. Kanske kan jag låta skammen vara där den hör hemma och inte heller ta så hårt på att människor framöver "dömer" och säger sig inte förstå hur jag kunde och kan känna si eller så. Det viktiga, det mest viktiga av allt, är att jag vet och förstår mitt sammanhang och omger mig med människor som är sunda och får mig att må bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0