Lonito

Och vi tog en fika på café vänner och funderade över det där som är så fel men känns så rätt. Jag börjar undra om det sitter i någon slags doft. Man har ju läst om att vi människor attraheras via lukten till varandra. Så kanske omedvetet är det där den där jävla attraktionen ligger. Det där som gör att man liksom bara dras in. Och då kan man vara hur mycket psykopat som helst. Det kanske inte spelar någon roll. Och alltså kan man inte vara nära den personen, alls. överhuvudtaget. Det vet jag ju såklart. Och det kan gå månader mellan gångerna, men det är alltid samma sak. Ett leende som inte går att få bort, blickar som inte riktigt vågar titta, kyssar som känns som att det vore första gången, varje jävla gång. Och jag fick kramar och pussar på ett kärleksfullt sätt, jag fick smekningar på kinden, pussar på pannan och på nästippen, händer som inte slutar hålla om och jag låtsas lite som att jag inte bryr mig, men jag älskar det.

Men sedan lägger sig nyförälskelsen, man vet att den är kortvarig och man låter den inte ta ett grepp om en längre. Det får vara dagen efter har jag bestämt mig för nu sedan länge. Baksmälla som Fia så fint sa. Kärleksbaksmälla. Och jag tänker på vad Aidan i sex and the city säger när Carrie varit otrogen : Jag känner mig själv så väl att jag vet att jag inte kan förlåta en sån här sak. Men jag älskade verkligen dig. Och så gick han. Kanske den finaste scenen jag vet. Och jag vet att han har så rätt.

Och nu är jag dödstrött, och ska sova bort "baksmällan" och imorgon är en ny dag :)