Lonito

Döden.

Jag vet att det inte är något som helst nöjesfyllt över det här ämnet. Men min blogg är till för känslor som inte kommer ut på något annat sätt, och det här är väl några av dessa känslor.

Jag får dödsångest kanske fem gånger om året, eller något sånt. Det varar i ungefär fem sekunder och sen skjuter jag bort känslorna kring det någonstanns i yttrerymden så jag ska slippa ta i dem. Och tankarna och känslan som kommer då är: Sedan är det ingenting... Svart, ingenting, aldrig mer,aldrig mer någonting överhuvudtaget. Ett annat perspektiv på döden är ju den om att aldrig mer träffa personer som man älskar. Sorgen, den outhärdliga sorgen som måste vara det tyngsta en människa kan bära. Och jag tror fortfarande att om någon som står mig nära, någon i min inre krets inte skulle finnas mer - så skulle jag inte heller göra det. Jag skulle lägga mig ner på ett golv och bara gråta och skrika och aldrig mer gå upp därifrån. Men min mormor dog för 10 år sedan och jag kom upp från det där golvet, min mamma kan fortfarande skratta och älska. Jag undrar hur vi gjorde? Hur människor gör?

 

Och sen ett annat perspektiv är det här med att ingenting spelar någon roll, vad gör det att man får ig på ett prov? vem minns det om hundra år så att säga? Och det kan ju vara en bra tanke, det blir lite värre när man tänker att inget kanske spelar någon roll. Att vi bor på ett litet litet jordklot, i rymden, i en evighet och att vi inte har en aning om ifall det finns massor av andra liv hundra tusen år bort. Allt är så stort, och man själv är väldigt väldigt liten.

 

 

..

 

 

Annars idag råkade jag sova till klockan tre. alltså jag blev ändå rätt snopen imorse när jag vaknade och kollade på klockan. Sen lyssnade jag på kärleksmusik hela eftermiddagen tills jag mötte upp anna och vi gick på Bio. Spiderman i 3D, den var faktiskt väldigt bra. Nu blir det lite mer SATC innan läggdags. klockan är redan för mkt.

hejhej