Lonito

Det är något speciellt med mig och tåg. Att åka tåg är nämligen den allra bästa terapin. Idag tog jag tåget kl 23 från skövde och det hade börjat mörkna och landskapet flögförbi utanför fönstret och jag lyssnade på musik som får mig att känna så starkt. Och jag tror jag ska åka tåg oftare, ta en kaffe på någon central och sedan åka hem igen. Jag tänker så klart och klokt på något vis. Det blir inte bara en enda grå sörja utan mer tydligt. Och jag tänker på dem jag älskar och på att älska mig själv lite mer igen. Det är så lätt att tappa bort sig på vägen och varje dag funderar jag på var jag ska bo. När jag gör så är det alltid för att jag inte känner mig trygg, att jag inte vet varken ut eller in. Men det handlar ju aldrig om att bo någonannanstanns egentligen, utan att hitta "hem" i mig på nått sätt.

Och nu ska jag dela med mig av en känsla som jag hade på tåget, jag lyssnade på en låt på repeat (skräll med repeat men ändå :P) Jag fick känslan om och om igen och det är ju det som är så fantastiskt med musik, och det finns ingen text som passa bättre in på mig och i mitt huvud just nu. Och Lars winnerbäck måste ha känt exakt som jag gör nu när han skrev den.

 

Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn och det luktar lite dig och mig. Jag har en ambition att jag ska bort någonstanns, det är samma syfte som jag haft med dig.Jag blev trött på mig själv, jag blev så destruktiv och du fick inte följa med. Jag har en situation med ett annatl iv och du har ingen del i det. Jag ska ingenstanns jag bara bryter lite is. Det säg att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis, när en stannfågel ger sig av. Jag bor enkelt igen, det är lite tomt ibland men jag saknar ingenting akut. Jag låter saker ta tid, jag har en öppen hand det här är slutet på en lycklig början. I en annan del i samma avlånga land har löven inte fallit än, hösten tar sin lilla tid ibland, jag kanske tittar till en gammal vän. Jag ska ingenstanns jag bara bryter lite is, det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis, när en stannfågel ger sig av. Jag har lämnat mina rader så länge ja minns när jag tvivelaktigt mår. För att du syns överallt är det inte säkert att du finns, det är en konst att bara fylla hål. Ja jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag har glömt, det behöver inte ens ha hänt. Det kan ha varit längesedan men jag kan också ha drömt det är en känsla som jag alltid känt. Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast, det lilla hjärtat det pulserar än. Jag har suttit här ocgh lyssnat till en sträng som brast, nu har jag lust att ta ton igen. Jag ska ingenstanns, jag bara bryter lite is. Det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis, när en stannfågel ger sig av.

 

Ja att man kan fånga en känsla i en text gör mig förtfarande helt förundrad.

 

Annars så har jag hunnit vara hemma och fika, fika lite till, titta på massa sex and the city, bakat tårta, fått paket, kramats, varit hos frissan, pratat i telefon, suttit på balkongen, läst tidningar och tänkt. Och varit tyst. Och känt kärlek men även ensamhet med folk omkring mig.  Men man får perspektiv när man åker bort en sväng och byter miljö. Och man får längte hem lite. och allting är lite klarare igen. Det är ganska härligt att klättra upp från mörkret.

 

En bild på min nya färg och frill. Den känns bra.