Lonito

Började dagen med att titta på Bigbrother och äta frukost. Tog sovmorgon till klockan 12! Känn på den :) SÅ jävla göttigt var det. Åkte ner och satte mig på café Vänner i massa timmar och läste boken Ätstört som är sjukt jävla bra. Sen kom jag igång med tenta plugget och ska försöka bli klar med det ikväll. Alltså jag lovar att jag skulle kunna spendera alla mina dagar på fik och med kaffe, musik i öronen och en bra bok. Finns inget ställe (förutom typ tåg) som jag känner mig så lugn men ändå levande på samma gång. Eller det finns det kanske men ni fattar grejen. Och nu så har jag varit en sväng på hemköp och köpt lite gotti och ska även göra musli ikväll tänkte jag. Alltid bra att ha hemma och så luktar det så gott i lägenheten när man har den i ugnen.

Jag lyssnar på Melissa Horn och minns. Det är inte jämt jag orkar lyssna på henne, men sen när man väl gör det så dör man ju lite varje gång. Så himla fina texter. Och så började jag tänka på kärlek, skräll när man lyssnar på henne men ändå. Och så vet jag att man kan ligga där, i någons armar och bli killad på ryggen, men den här någon är ju inte den någon som jag ville att han skulle vara, och man kan ha sex men han är fortfarande inte den här någon som jag ville att han skulle vara. Och trygghet för stunden är faktiskt inte det jag vill ha. Det kan ungefär kvitta. Men så känns det ju inte alltid, jag kan dö av längtan efter beröring, eller sex och det kan kännas bra, men det känns aldrig på det sättet som när man älskar en annan människa och blir älskad tillbaka. Jag vet hur det var när man kunde ligga vid någon som älskade att killa en på ryggen och som masserade utan att man bad om det, för att han tyckte om det. Och jag kunde känna mig trygg för jag visste att vi skulle somna brevid varandra varje natt. Man behövde liksom inte tänka att : jaja det här är bara för i natt sen dröjer det några veckor innan vi ses igen. Och jag kunde titta in i hans ögon och faktiskt säga : jag älskar dig. Tanken skrämmer mig så sjukt nu. Känns som att man inte sagt det på hundra år, och det har man ju till vänner. Men alltså första gången man säger dom orden till någon, och någon tar emot dem med all den respekt och kärlek som det förtjänar. Det är vackert. Och man kune säga det hundra gånger utan att man tänkte att man skulle vara jobbig. Man kunde få vara när hur mycket som helst utan att bli kläning. jaja nog om det här. bara lite tankar en tisdagskväll. Nu ska jag lyssna på aschberg och skriva tentan. Kanske blir en liten promenad i vårkvällen sen om det hinns med.

Pusshej