Lonito

Och jag tänker på att man är 24 år. Vuxen. Det låter vuxet ( okej jag är 23 men 24:e året ) Och folk börjar kanske se en på ett nytt sätt, eller så är det man själv. Jag vet inte riktigt.

Och jag tänker på hur man har varit, hur jobbigt vissa saker har varit. Men man byter fokus, eller fixar till, jobbar med sig själv, till leda och mansliter sitt hår och gråter miljoner tårar. Men på något sätt ger det ju resultat, det går inte fort, men det går. Förr så kunde jag bara koncentrera mig på hur många gånger någon kollade på mig under ett samtal. Alltså sjukt jävla fucking svin jobbigt. Syntes jag? märktes det att jag ens fanns om man stod eller satt i en grupp av tre eller fler människor. Och jag hatade mig själv när folk inte brydde sig. När folk hälsade på den andra personen och jag var osynlig. Nu låter det härsom avundsjuka och det var det inte ett dugg, det var bara att jag inte kände mig som att jag fanns. Och man kan inte finnas om man ska räkna hur många gånger man blir tilltalad eller inte blir det. Tillslut orkar man inte sätta sig i sammanhang längre för det enda man bryr sig om är detta. Inte vad det egentliga samtalen handlar om, utan man ska bara hela tiden få ett jävla bevis på att man fortfarande är helt osynlig och obetydlig.

Men det är annorlunda nu. Jag har gjort det annorlunda. Jag räknar inte blickar längre. Jag tycker mest att personer som inte fattar att alla ska få känna sig inkluderade är jävla idioter. Och det här är en utav de mest fantastiska saker som skett. Jag är någon, i vilket fall. Jag är ju jag.