Lonito

sa jag att jag tittade på torka aldrig tårar utan handskar förut?

Alttså det kan ju vara det jobbigaste och vackraste jag sett NÅGONSIN. Hur kan man göra en sån "film"? Hur kan det här ha varit verkligehet så nyss, så nära? Alltså det där som jag såg kommer ju aldrig aldrig gå ur mig. Och fan vad man har lyckats då. Och jag har liksom tänkt att jag skulle tycka det var dåligt.. jag får ju för mig sådana saker ibland, men så satt jag ju bara som fastklistrad i tre timmar. Det kändes så sjukt mkt som karaktärerna var på riktigt. Mållös är vad jag är.  Jag ville bara springa in i skärmen och krama, länge länge.

-Rör mig inte

-Jag kommer röra dig.