Lonito

Och jag går mycket, men tänker mindre nu förtiden.

Förr, eller för ett tag sedan brukade jag alltid gå ut och lyssna på musik för att bli av med någon känsla. Ta bort frustration, ilska, ledsamhet eller stress. Musiken och den ändå ganska monotona känslan som infinner sig när man går samma väg varje gång. Och jag kunde spela upp hundratals senarier(or) i mitt huvud om ifall att saker hade varit annorlunda, hur det blev, varför det blev och hur det är, vad jag ska göra.

Nu lyssnar jag på andra, så himla mycket gör jag det. Jag är i bruset. Jag lyssnar på värvet, jag lyssnar på hannah och amanda, jag lyssnar på filip och fredrik, jag lyssnar på alex och sigge, jag lyssnar på anitha och gynning, nästan alla p3 dokumentärer, jag lyssnar på cissi wallin eller aschberg varje kväll. Och alla pratar dom om samma saker, eller alltså vi alla människor bär på ungedär liknande funderingar, mer eller mindre.

Jag tänker sällan på framtiden, eller på hur jag önskar att saker skulle vara eller skulle ha blivit, jag är ju här. Det här är ju mitt liv. Och jag måste väl erkänna att jag är rädd för att måla upp bilder, hoppas. Rädd att bli besviken. För det här är ju mitt liv, just nu. Det är sunt att ha drömmar och nyfikenhet, men inte måsten. På någotsätt försöker jag väl alltid göra det bästa av situationen. Absolut inte på det bästa sättet, men  ändå något, ändå det jag känner att jag kan.

 

jag tror inte på det här med oro. Oro är inte sunt, men det är mänskligt. Men istället för oro vill jag ha tilltro. Tilltro till mig själv, till min omgivning och till att det blir fint. Ibland snöar man in i massa bagateller, man gör det för att man inte vet hur man ska göra. Man vill ha greppbara saker, man vill känna att man ändå gör något.

 

Jag förstår att människor inte klarar sig utan närhet. Jag förstår verkligen att man skaffar djur om man typ bor själv. Jag älskar långa kramar, jag ryser oftast då en varm hand klappar mig på ryggen. Om jag sover med någon älskar jag ju närheten i ett ligga och andas intill någons halsgrop. Det här är väl också mänskligt antar jag. Och utsvultenheten man känner utan den. Inte jämt, men ibland. När man smakat på kakan kanske.  Jag vill ha fingertoppar över hela min kropp. Jag skulle inte bli mätt. Eller när en liten barnkropp sitter tätt intill och man frågar om den ska gå och leka men den svarar nej och kryper närmre, andas tungt och jag fylls med det finaste av lugn.  Eller när man lägger handen över ens bästa väns hand över en fika, bara för att det känns för jobbigt att ha ett helt bord mellan sig. Eller när man stod och typ skalade räkor och någon snosade en i nacken och kramade om en bakifrån. Eller att vakna upp och bara kunna ta sig en kram, varm hud mot hud klockan sex en decembermorgon. Närhet tror jag är ett härligt liv. Och det är så jävla jobbigt att inte ha tillgång till det jämt.

 

 

 

 

(sen vet jag att självständighet och att vara själv och bara göra vad man vill också är sjukt härligt såklar och nödvändigtt, människan behöver båda)