Lonito

idag var jag hos tandläkaren, och jag kan säga att det var som en terapisession, på nått sätt. Kanske metaforiskt för mig men så fint.

Jag frågar om det ska göra ont,och han svarar, jag det kommer göra ont, men som du har det nu så är det väl bättre att vi bara tar tag i det och kör, för en bedövningsspruta kommer liksom också göra ont. Och jag nickar och tänker att det här få gå. Och sköterskan lägger handen på min axel och ber mig bara slappna av och andas lugnt. Det gör svinigt ont och jag kan inte hjälpa att det kommer tårar från mina ögon. Vi stoppar ett tag och dom frågar om det går bra och om det gör ont, och de säger att de förstår men att det snart är över. Jag knyter händerna och de börjar igen. Och när det är klart gör det så jävla ont och bultar i hela munnen. Sköterskan tycker att jag varit duktig och tandläkaren berättar att han haft precis likadaan problem och att det kommer göra ont ett tag men att det kommer släppa. Sen kanske jag får komma tillbaka om besvären hela tiden kommer tillbaka, för de kommer de kanske göra, och då kan vi ta bort tanden.

 

Jag vet inte om jag förmedlar den känslan jag fick men alltså jag fick liksom vara i ett rum, med två människor som bara visste vad dom skulle göra, och ha ont, och säga att jag hade ont. Det fina i det. Jag är ju så kass på det. Och det kändes som att det handlade om livet. Om att hjälpa och att bry sig om och att få säga att det gör ont.Sen är det ju ocksåå så jävla coolt att man i ett yrke vet precis vad man ska göra för att ta bort det onda. Så jävla häftigt.

 

..

 

 

Ja näe  nu har jag pluggat halva natten. ( får verkligen skylla mig själv) eftersom jag gjort masssa annat innan. Men nu har jag svarat på alla frågor och tänkt lite kring dem. Imorgon får jag nog sitta lite till.

hejhej