Lonito

kom ju igång med skrivandet nu så kan lika gärna få ur mig mina kvällstankar innan läggdags.

 

 

Då den här mannen, människan?, aset, - ja kärt barn har många eller hur man nu ska säga. Så kan jag ärligt lägga handen på hjärtat och säga att det finns inte mycket mer än just äckel. Ett uns av att rättfärdiga allt, och ett behov av upprättelse. Det är det som finns kvar. Men jag har tidigare känt "kärlek", desperation, åtrå, underkastelse, behov, tvång, magi, panik och ja alla känslor däremellan kanske. Kanske också romantik och lycka i korta falska sekvenser. Aldrig trygghet, aldrig tillit, men jag vet också att sådant inte ingår när man har gett sig in på den halaste av isar.

 

Och så många insikter däremellan, och avgrundshål och skam. Tre långra år. Tur att de haft annat innehåll också.

 

 

Och då till kommentaren : Jo fast det drabbar inte starka människor. Vissa människor tillåter sig inte att bli tramapde på. De har en stark självkänsla. Då händer det inte.

Och jag blir så trött på bristen av analys i et här. För då kan jag tala om att :

 

En gång var jag den tjejen. Den man inte satte sig på, hett temperament, som visste vad hon ville och hyffsat mycket skinn på näsan. Orädd kanske. Eller iaf att jag trodde att jag ungefär var bäst i hela världen. Som skulle gå vid första slaget, som bara skulle ha sex med en person hon älskade och som älskade henne tillbaka lika högt, som alltid skulle prioritera sina vänner, som skulle älska sin familj lika mycket som tidigare, som skulle prioritera sig sjäv och sina egna intressen. Man kan vara hur stark som helst, men inte när den närmaste personen du har gör dig till ingenting. INGEN JÄVLA MÄNNISKA ÄR STARK DÅ! Och det går likom inte från en dag till en annan, det sker i smyg, långsamt, man vänjer sig utan att förstå, man förstår när det är försent. Och där mina vänner, är det som gör att man inte går vid första slaget osv. För när du kommer på vad som är fel (om du ngonsin gör det) Så är du helt ensam. Det har den här personen som du älskar så innerligt sett till nämligen. jag fick inte älska någon i min närhet. Bara honom. Efter ett tag tror man lite på det själv. Eller man tror iallafall på att det bara är den här enda personen som kan älska en, för det är det han har sagt varje dag. Inegn kan älska dig som jag kan Emma. Aldrig. Och till en början är det fint. Sen är det bara sorgligt (alltså i kombination med hundra andra andra saker som jag tagit upp i tidigare inlägg)  Jag var en människa som hade många nära vänner, en kärleksfull familj, som tyckte livet var spännande, som var nöjd medsig själv, som älskade att festa och umgås och som mer än gärna flirtade med de snyggaste killarna. Och efteråt blev jag en människa med socialfobi, äcklad av mig själv, kände att jag inte var en människa, ville dö, mina vänner var längre bort än någonsin, jag och min familj hade fått ett storet avstånd, ätstörningar och bulumi och hettsätningsatacker avlöste varandra och ja, året som gick var ett enda stort mörker.

 

och vart ville jag komma med det här då kan man fråga sig? jag kulle egntligen gått vidare med mer men är så trött så får ta det en annan gång. eller kanske att det spelar ingen roll hur jävla stark du är. Du kanske är ett stort jäkla hus med stabila väggar, men på något sätt låter du lite vatten komma in, vatten tycks inte vara så farligt, förräns du upptäcker att hela jävla grunden är fylld av mögel. Inte så jävla stabil då inte...