min första
Jag har börjat skriva en liten novell. Här kommer den (alltså bara början på den, tar ju lång tid att skriva märkte jag :P)
Dina kyssar smakar ingenting längre.
- Hundratrettionio, nästa hundratrettionio. En gammal dam tar tag i sin rullator och går med släpande steg mot den enda biljettkassan som är öppen. Jag sitter på den hårda träbänken vid fönstret, invirad i en stor prickig halsduk och undrar vad fan jag gör här, egentligen. Och vad gör den gamla damen här så här sent? Är hon här helt ensam? Varför har de bara öppet en enda kassa?! Jag förbannar mig själv för att jag inte snabbt sneddade förbi och tog nummerlappen precis innan henne. Mannen innanför kassaluckan gäspar ljudligt och tar en klunk från sin vita Ikea-mugg. Någon mer än jag som är trött alltså. Fan vad jag är sugen på kaffe nu också, men i den här takten lär jag väl missa både kaffe och tåg. Jag tar två djupa andetag. Försöker bli av med mina hatiska tankar kring att tanten verkar vara både halvt blind och nästan helt döv då kassagubben nu har upprepat samma fråga tre gånger. Jag reser mig upp och börjar vanka av och an, på precis samma sätt som min morfar alltid gjorde när jag var liten och han väntade på att mormor skulle bli klar med maten. Fina mormor som alltid lagade precis det jag önskade mig, som alltid tog hand om morfar, som handlade, som diskade och som kramade om. Jag vet att jag brukade leka med morfar medan mormor stod i köket. Mormor lekte inte. Fan vad ledsen jag blir av att tänka på allt slit som alla mormödrar och farmödrar har gjort. De där vackra starka kvinnorna som bara svalde och svalde och tog om hand. Utan att ens begära ett endaste litet tack. Serverade mackor och te på kvällen och lade upp portioner utav medicin som deras gamla män skulle ha, plockade undan, skurade, tvättade, höll ordning, kom ihåg födelsedagar och ringde sina barn. Min morfar skulle inte klarat sig utan mormor, och kanske var det också därför han kastade in handduken först. Men då fick jag iallafall tillfälle att äntligen lära känna och kunna älska min mormor, gränslöst. – Nummer hundrafyrtio! Jag vaknar upp ur mina tankar med ett ryck, rafsar ihop mina väskor och snubblar fram till kassan.
Kommentarer
Trackback
