Lonito

Det här med att man har vissa timmar på dagen man mår sämre. känns det igen? Eller är det bara jag. Möjligtvis är det så. Men alltså timmarna mellan 17 - 19.30. Alltså jag vet inte men där går jag alltid in i en liten dipp. Och nu snakcar vi liksom inte blodsocker dipp utan jag vet liksom inte vad jag ska göra med just dom timmarna. De består oftast av en grå sörja. Så idag efter jobbat, slutade tjugo i fyra ( alltså ytterst kritiska timmar framför mig ) så betämde jag mig för att inte åka hem utan direkt till Ikea och XXL sport vid bäckebol. Tog en kaffe på bussen och lyssnade på hannah och amandas podcast. Strosade omkring där inne för att sen ta bussen hem. Och jag hade då botat mig från vardagsångesten. Det här är ingen farlig eller outhärdlig ångest och jag vet att den infaller. Antar jag borde bli bättre på att göra någonting jut då. Inte just konsumera. Eller å borde jag leva ut den. Men det gör jag ju som oftat. Det är ju ofta såå att man slutar ett jobb runt den tiden, eller skoldagen är slut och ja, man är kanske tömd på kraft på något vis.  Det tar liksom ett tag att gå in i det här ledighetsmodet. ungefär dom timmarna. Samma sak om jag typ jobbat i butiken och lutat kanke halv elva eller halv tolv. Så kommer man hem och är liksom deppig. opch jag behöver vara vaken några timmar för att komma ner i varv och tillbaka till mig själv och mitt eget sällskap. Jamen där löste jag ju dock frågan om att det kanke inte beror just på den här tiden på dagen utan att man går från något o man lagt kraft på.  hitta tillbaka till sin lilla männika och itt lilla liv, inte det livet men lever där ooch då.

 

Annars kan jag ju också säga att bussfärden till jobbet kl kvart i sju, i ett kallt och mörkt göteborg kan ju vara det härliogaste. Tog med mig en termos med kaffe som jag smuttade på under färden och lyssnade på massa härliga technolåtar. Sen att på jobbet mötas av massa kramar, sitta på golvet och någon lägger sig i ens famn, frukost och tända lju. jaa men alltså härlighetsdöden på en tidigmorgon :)

Sen kan jag ju dock också tillägga att små människor som absolut inte ska klä på sig, slänger ut alla legobackarna och vägrar städa, aboslut inte har lust att lyssna eller att gunga någon i en timme i kylan inte är lika mysigt och gör att man blir väldigt trött efter en dag. Toppar och dalar, precis som livet självt.  

 

...

 

Och det här med att man på något sätt, någontanns fick för sig att kärlek är det som är det där svåra, det där hemliga, det där jobbiga och det där som verkar förvinna så man bara försöker dra och dra och dra så att det ska komma tillbaka ngon liten spillra, av något. Kanke av en själv. Men egentligen står man bara där med ett tomt jävla rep. Ner pissad av en stor jävla jubelidiot. Jag vet. Och jag tror också att jag kommer säga att jag visste hela tiden att det inte var det där jag letade efter. Men man gör så gott man kan, och man gör det man kan i den givna situationen. Inte att förglömma. och ingenting är svart på vitt, utan fullt av gråskalor. Och det finns människor som inte vill sätta sig in i dem men man får då heller inga nyanser, man får inte grepp om andra människor., och jag tycker nog bara mest synd om dom.

Men jag längtar till att få ta. Man kan ge och ge hur mycket som helst, man aldrig få ett dugg. Äckliga jävliga människa. Inte jag, utan den där andra. Ge mig rätten att ta, att begära. Du är så liten i mina ögon, och med dig blir jag ännu mindre. Minde än dig om det ens går att vara så jävla liten. Efter dig kommer jag aldrig mer att bli väckt klockan fyra på natten utan att kunna säga nej. Jag lovar mig själv det. och dig, ditt as.