håll mig i handen
Well you only need the light when it’s burning low
Only miss the sun when it’s starts to snow
Only know your lover when you let her go
Only know you’ve been high when you’re feeling low
Only hate the road when you’re missin’ home
Only know your lover when you’ve let her go
Only miss the sun when it’s starts to snow
Only know your lover when you let her go
Only know you’ve been high when you’re feeling low
Only hate the road when you’re missin’ home
Only know your lover when you’ve let her go
Sitter och lyssnar på den här fantastiska låten och dricker alldeles för starkt kaffe, då mjölken tog slut igår och jag orkar inte gå ner till kiosken just nu. Imorgon ska jag till jobbet igen, en kortis. Tanka lite energi hos barnen.
Tänker att jag ska sätta mig och plugga nu, men tror faktiskt jag ska åka ner till panduro först och köpa färg och måla mitt bord och mina stolar. Känner för nått sånt. Nått kreativt och nått kroppsligt. Hur kreativt det nu är att måla ett bord just vitt, men det är väl en annan femma :)
Annars har jag tänkt mycket, men kan liksom inte formulera mina tankar. De stannar på hälften och blir inte mycket mer än så, så jag tänkte försöka skriva ner dom här men det går ju inget vidare det heller. Men jag tänker ungefär att det svåraste måste vara att slå sig till ro, och vissa kanske bara inte är sådana människor. Och jag vet ju i mitt huvud att man inte behöver vara det, men känslan säger nått annat ibland, eller är det tvärt om? Och någon gång kanske jag vill, eller inte.
Så tänker jag lite på hur jag skulle vilja ha mitt liv just nu. Ibalnd fastnarm an ju liksom i det här att man inte kan göra nått, det är segt och går på lågvarv typ. Så tänker jag att förändringar bör man inte alltid gå att vänta på. Ibland händer de slumpmässigt, du kanske råkar träffa den där killen i matkön, de där nya vännerna på en fest eller blir erbjuden ett jobb som du inte ens har sökt. Saker och ting händer ibland, men hjärtat och själen kan också slitas ihjäl av att leva på det viset. I väntan på det där som man saknar, det där man inte riktigt vet eller vågar formulera. Men när man väl vågar formulera och tänka tankarna på vad det är som skaver, vad som ibland gör att man inte kan sova på nätterna, först då (och med massa kraft såklart) kan man hjälpa sig själv på traven. För mig känns det här just nu som en befriande tanke, men jag vet att när man mår jättedåligt så känns det inte lika befriande utan mer: FUCK YOU MIA TÖRNBLOM JAG VET INTE HUR FAN JAG SKA VARA MIN EGEN LYCKASSMED NÄR ALLA BARA ÄR DUMMA I DEN HÄR JÄVLA VÄRLDEN. Jag har varit där, många gånger och varit så trött på det. Men när man väl har lite styrka så är det ganska fint att man faktiskt kan hjälpa sig själv. Att om man faktiskt mår piss i sin situation kan man hitta någon annan väg (om man har ett val alltså o massa mer saker som ingår i det där). Jag vet inte om poängen går fram här, men jag menar väl mest att om allt känns skit, behövs en förändring, förändringar är jobbiga men leder oss iallafall till en annan plats än den vi står på idag.
Och ibland är den lilla människan och kroppen helt slut för att man bara har försökt gå så stark som möjligt. Man har försökt göra förändring på förändring, men frågan är om man kanske tänkt fel. Eller om jag ser till mig själv, så ska jag alltid vara starkast, orka allt, ta mig igenom allt, borsta av mig elakheter och inte gråta, inte be om hjälp. Göra det där som man ska göra för att hålla ihop ett liv. Så jag körde på, gömde allt ont i någon liten vråå jävligt långt i mig själv och låtsades som att det inte fanns. Tillslut tyckte jag att jag försökt på alla sätt, gått i terapi, ändrat på mig själv, varit annorlunda, behagat, inte bahagat, träffat folk, druckit mig full, träffat nya killar osv. Men det jag faktsikt behövde, min stora förändring jag var tvungen att göra, det allra svåraste som jag så länge försökt undvika var att säga : Jag orkar inte mer. Jag kan inte hålla ihop det här, hålla ihop mig själv, jag kan inte ligga kvar i sängen men det enda jag vill är att gråta. Och jag grät. Massa tårar och erkände för mig själv och mina nära att jag mår så jväla dåligt. Och det kan jag säga var det absolut läskigaste jag gjort. Och alltså återigen en poäng med det här är väl kanske att man ibland måste leta länge tills man hittar vad det är man måste förändra för att kunna må lite bättre. Och framförallt måste man ha fina vänner och familj runt sig när dessa förändringar ska ske. Som vill en gott och håller ens hand på vägen.
Jösses långt inlägg, men gud vad skönt det var att skriva av sig :)
Kommentarer
Trackback
