Lonito

Jag har inte hetsätit på länge. Säkert tre månader sedan. Förr i tiden kunde min hetsätning vara i en vecka, nästan utan stopp. Jag är medveten om min "fallenhet" för denna inte allt så härliga ovana. Mer och mer medveten faktiskt. Förr var det bara jobbigt, piss och jag tänkte inte mer än att döva någon annan smärta och bara hata mig själv. Ungefär så. Nu är det annorlunda. Jag är förlåtande mot mig själv, jag tänker efter, och berättar för mig själv att det inte är någon fara. Och ju längre jag kommer desto mer tror jag mig själv. Jag tycker fortfarande att hetsätning är en rätt dålig metod, men jag blir liksom inte arg på mig själv längre. Inget straffande. Utan jag försöker komma underfund med vad det var som utlöste det. och ibland kanske det inte ligger massa bakom det, utan mer en vana, en tanke som triggar igång något. Jag känner igen det såväl när det händer. Men jag väljer att inte tycka illa om mig själv. Jag tänker att Jaha, nu hände det här. hur känns det? var det hela världen? Oftast är det inte det. Det är bara kopplat till den tid då det var hela världen.

Man kan hetsäta allting, det behöver inte vara godis eller chips. Idag hade jag bara rågformar med massa smör och ost på, och knäckebröd. Utan ett stop och bara för att. Inte av hunger och inte av sug utan av nått annat.

Och det jag har kommit fram tillär att det händer när jag försöker skapa någonting av mig som jag inte är. När jag låser in mig i någonruta. Då är en väg bort, att hetsäta, göra revolt för konstiga saker man har tänkt. Och jag kan tänka att det här är mitt sätt och min kroppssätt att på något sätt säga till att inte hålla mig i för hårda tyglar. Jag vet att man kanske ska laga ett mål mat hemma om dagen, jag köper ingridienser hem och tänker att jag ska bli duktig, att man kanske inte ska äta godis till frukost. Men med dom tankarna, som kanske är högst normala, dom är inte nått att jag vill svälta mig utan bara att kanaske för att det är rätt normalt att äta en bra frukost och äta en lagad middag och inte bara mackor eller någon värmd fiskgratäng. Men mitt lilla huvud klarar inte sånt. Jag orkar inte tänka att man måste ha grönsaker till varje mål, äta från kostcirkeln och få i sig vitaminer. Jag vill mer bara ta dagen som den kommer, inte behöva ät på specilla tider. Jag vill lära känna min kropp och mina behov och dom kommer aldrig vara samma som de som de förespråkar i tidningar, på livsmedelsverket eller vad jag lärde mig  när jag var liten.  De kommer inte ens vara samma sak från vecka till vecka.

Så jag tänker att jag inte ska stänga in mig själv. Att min kropp försöker hjälpa mig och tala om för huvudet att jag inte ska några konstiga måsten eller rutiner. Det är inte så farligt att hetsäta när man inte tycker det. Ju mindre rädd man är desto mer släpper det. Det känns som jag kommit en bit på väg.