Lonito

Det bästa med ångest är, när den försvinner!

Hade nämligen haft ångest i sisådär fem dagar, men så i förrgår någongång så åkte den bort. Och morgonen efter kände jag lugnet i stället för rastlösheten.

Konstigt att jag inte fattar att det är ångest den där krypande känslan att man gjort nått dumt eller försöker hitta saker att göra men man känner sig fortfarande helt splittrad. Fast är nog mest att jag inte tycker att man behöver definiera allt. Är nått jobbigt, så är det. Spela roll vad man kallar det. Men tror egentligen att det är ganska bra om man gjorde det, man kanske blir mindre rädd då eller nått.

 

Jo annars så sitter jag har med kaffe. har tänkt börja plugga nu de senaste två timmarna. Går sådär märker jag. Det här med att komma igång...

 

Sen är ju jag världens mest oorganiserade människa. Håller allt i huvudet  och får typ panik av att skriva ner allt i en kalender för att det ser så mkt ut. Hatar att titta på min post, gillar inte att titta min mail och aa massa sånna där dumma grejer.  Kollar allt i sista sekund ungefär. Vilket jag får stå mitt kast då när man sen måste göra nått sista minuten. men kanske för att jag är en sista minutenmänniska just nu. Ingen koll på nått :P

Alltså under en dag så tror jag att jag står ock skriker efter min bortkomna tändare, min nyckel min jacka, min plånbok, min mobil, mitt ciggpaket, men tv-dosa, den där boken som jag vet att jag la fram men på något märkligt sätt har jag lagt den typ under sängen., ja ungefär tjugo gånger frågar jag högt och ljudligt VAR ÄR DU DIN JÄVLA "=(I#)#)")/&"()!=!=/( . Får sällan ett svar kan jag ju säga. Och detta beror på att jag alltid kunde stå och skrika sådär när jag bodde hemma och mamma hittade det istället. Nu missar jag bussen men hittar tillslut ofta det jag tappat bort på mina 18 kvm.

 

Näe men va sjutton nu måste jag plugga!!!