Lonito

Kom och tänka på en video vi har inspelad på mig när jag är liten, typ tre år tror jag. Också den enda vi har på mig. Det är ju så jävla coolt att förstå att man har varit den där lilla ungen, att man någonstanns är henne och har henne med sig. När jag var tre fattade jag inte att man skulle säga ja istället för jag. Så på frågor typ: tyckte du det var kul att leka idag, så svarade jag :jag. Sötaste lilla ungen. Så skulle vi sjunga sankta lucia och jag står och domderar och säger att mina storasystrar sjunger fel. Så ball och bestämd. Humör och temperament hade jag också. Och så står jag och speglar mig i Åsas rum när jag äter kola. Den där spegeln, har väl alltid varit min bästa vän och ovän. Lilla Emma, jag älskar dig. 

 

Igår lyssnade jag på cissi wallin innan jag skulle sova, och nej det är ingen skräll alls. Älskart! Hon och Lady Dahmer talade om utseendefixering. Om att modellagenturer i sverige har stått utanför en anorexiklinik i Sthlm och värvat modeller. Ja jag vill SPY när jag hör det där. Och på debatt som jag kikade idag så debatterade de om ett nytt tvprogram som börjar sändas i danmark på typ sen största kanalen public service där två gubbar står och recenserar nakna kvinnokroppar, kvinnan i fråga ska stå helt tyst och dom får prata om vad de tänker på. Jag SPYR för andra gången.

 

Jaja tillbaka till ladydahmer och det. hon tycker ju iaf att man inte ska ge komplimanger om folks utseenden eller kommentera det överhuvutagt. För att det inte ska spela någon roll.  Och då kan man ju tycka att men vad spelar det för roll om jag säger något snällt? att hoon ser fin ut idag, då menar jag ju bara väl och det ska väl hon bara bli glad för att jag tycker osv. baksidan av komplingar är ju då att yta värderas, att det är viktigt. baksida två är ju då när man sedan inte får komplinger. Ser jag ful ut idag? är det skillnad på mg idag/igår? När får jag komplinganger och inte? Att det finns fult och fint.

 

Jag är ganska medveten kring det här. Tror jag. Medveten om mina tankar, andras tankar och om de tankar som jag tycker är bra men som jag har svårt att leva upp till och väldigt medveten om idiot-tankar. Men jag lever i det här samhället, jag är liksom så många andra en bekräftelsetörstande  individ. Jag tror jag har kommit en bit på väg, jag fiskar inte längre efter komplinger, jag behöver inte gärna höra något om mitt yttre, MEN. jag behöver emellanåt vara snygg för mig själv. Ingen behöver säga att jag är fin, för jag vet när jag är det. Och hur vet jag då det? joo för jag vet vad folk sagt genom åren, jag vet vad den manliga blicken säger, jag vet att folk tycker jag är snyggare som smal för det har sagts och ja det är ju samhällets alla normer som säger till mig, behöver inte vara en person bara. Att man ska ha lite smink, men inte för mycket osv osv.. Så vad ville jag då med det här luddiga luddiga inlägget... Jo men mest säga att det inte är så jävla lätt. Att jag älskar människor som faktiskt orkar stå på sig, som orkar kriga. Jag känner en enorm kärlek verkligen. De krigar för mig och alla andra som önskar de kunde vara lite mer som dem. Det ger mig hopp.