Lonito

Åh denna vila. jag älskar den. Jag älskar den för att jag förstår vad jag behöver för att må bra. Och jag får tid till att liksom längta och tänka och drömma lite. Det behöver jag i mitt liv. För emellanåt när jag behandlar mig själv illa så sätter jag på mig den där offer-koftan. Och jag vet inte om det är rätt namn riktigt heller men alltså jag gräver ner mig på fel sätt. Antingen får man ju faktiskt vara ledsen för att andra människor är dumma eller för att saker har hänt, det är helt okej. Men under den tiden kan man ju inte hela tiden alltid sedan vända det mot sig själv. Det kan gå en månad och jag bara tycker att jag är sämst, varför kan jag inte ta mig upp? inklusive allt som man då har tagit på sig. Grejen är att jag måste fatta vad som är viktigt för MIG. vad jag vill och behöver. men när man är inne i nått pissigt som man egentligen inte alls vill, eller sånt man inte mår bra av. Då blir jag som besatt av att titta på hur andra människor gör. Hur gör de för att vara sådär lyckliga? Hur gör dem för att vara sådär snygga? hur gör dem för att orka? osv osv. Osen känns det som hela världens alla jobbiga grejer väller över mig och så snurrar allt fort och då vill jag bara gömma mig. Men jag gömmer mig inte direkt utan grottar ner mig i allas perfekthet och min icke perfekthet. Så negativa tankar kring mig själv och tillslut är  dem en sanning. för det finns inte heller tid att reflektera över dem.

 

Men sen kommer lite ledighet. Lite dagar som är oplanerade. Jag får tid till att bara dricka kaffe och kolla på kvarteret skatan. Jag får tid till att lyssna på en pod och ta en promenad, till att ta en fika med en vän, till att gå på det där roliga spinningpasset, tid till att läsa, till att fundera och känna och hitta lite kraft. Min syster sa igår att hon såg dagen som en utmaning, att liksom få allt att klaffa, hinna med det som ska hinnas med (nu har hon ju tre barn som mina utmaningar skulle ju se annorlunda ut såklart) Men ibland lyckas jag se saker som utmaningar. Utmaning är för mig ett positivt laddat ord och man får tillfälle att klappa sig själv på axeln  när man faktiskt lyckats genomföra det man tänkt. När man ser saker som måsten, borden osv så tackar man aldrig sig själv. Utan man håller andan, gör och sen var det bra med det. Då fattar man aldrig att man faktiskt är jäkligt grym. (sen vet jag såklart att om man mår skitdåligt så kan man inte se nått som en utmaning, då är det ju fan en utmaning att gå upp så det här funkar ju bara om man inte är på botten) Men idag känner jag att utmaning känns härligt.

 

jaja nu ska jag hoppa in i duschen.