Lonito

Jag ligger raklång i sängen och blundar, lyssnar på Belle och Sebastian och tänker på vad jag saknar. I bemrkelse vad jag vill ha. Den gamla läxan från terapeuten som jag inte lyckats göra ordentligt än. Jag vill försöka ta reda på vad exakt det är som gör så ont ibland. Nu bland annat. Här, i trakten kring lungorna  trycker det och pressar på. Kommer det vara där för alltid, ungefär som astma eller kärlkramp? Är det kroniskt?

Det blåser tyst utanför fönstret. Jag undersöker mig själv som en patient. Gör det ont när jag tänker så här (inre bild på) : Olof, näe. Adam, näe. Joakim, njaä, andra joakim, njä. Fredrik, ganska jävla ont ja.

jag för mentala anteckningar, försöker diagnostisera. Hjärtesorg kan man tänka sig, men alla symptomen är inte där. Förtvivlan är till exempel lindrigare nu, även om saknad finns. Dock oklart vem som saknas. Patienten klagar också över "tryck över bröstet" och beskriver det som "en stor klump av oro över hela bröstkorgen". Vi provar därför ett tankeexperiment till. Vad längtar patienten efter? Vad är det som patienten upplever saknas för att hon ska kunna må bra, fungera som vanligt, njuta av sina vänner och uppleva stunder av glädje?

Hm. Tankarna är rätt så bleka. En fungerande vardag och en behändig trygghet. kunna slappna av, tänka att det ordnar sig? Kanske saknar jag kärlek också men då skulle jag behöva en försäkran av något slag. Det är ju såklart omöjligt, det vet jag ju. Vem kan försäkra evig kärlek? Från bådas håll dessutom. men i teorin. Ett teoretiskt kärlekskotrakt, så man inte riskerar för mycket. Så man inte riskerar just precis det här.

Visst, everybody hurts och så vidare. men fan allts, hur många gånger orkar man hålla på? Till slut kräver man garanti! Kanske skulle man kunna lägga fram det som att man gärna ingår i ett förhållande och allt det där och jag har en del goda meriter men att man först måste komma överens om att båda kan tänka sig en framtid, alltså en långsiktig framtid, tillsammans. jag kan inte hantera separationer särskilt bra, jag oroar mig konstant för att bli lämnad men jag ser gärna giftemål framöver. Osäker på barn. Sådär, nu vet du. Ska vi skriva på?

Jag ser framför mig, någonstans framöver, en trygg man av Bruce springsteen-slaget, en som trofast står kvar utanför dörren med hopbiten mun och väntar med all sin arbetarklassheder. Han som sett mig ta på den blå klänningen på lördagskvällen för att gå till dansen där jag kanske träffar någon ny snubbe. Han som sett mig bli besviken gång på gång, som vet att han är bättre än alla de där fånarna och nu vill han att jag ska veta det.

För all del, lite vaccinera mot hjärtesorg blir man säkert tillsammans med en sådan man men vad är det som säger att Bruce Springsteen-killen är bäst på lycka? Ibland tror jag att jag sett för många filmer där bilden av den eviga kärleken, den konstanta och fasta, måste ha formen av fåordig, trygg man med snett leende och trogen blick. I filmer där det uppstår ett val mellan den spontana och lekfulla, och den trofasta träbocken som man till en början ska uppleva  som tråkig s vinner ju alltid den till synes tråkiga i slutändan. Är det ett trick eller är det verkligen s? Att det universiella budskapet är att så fort vi lär oss att se trygghet där vi tidigare ser tråkighet så kommer lyckan automatiskt?

 

 

..

 

Idag när jag kom hem från jobbet packade jag två väskor och åkte hem till Malin och viktors lägenhet. tittade på tusenbröder och åt godis. klockan halv tio gick jag och la mig. vaknade med ett ryck kvart i tolv. Vad gör jag här, egentligen? Satte mig på balkongen, tände en cigarett i mörkret. Undra om sista bussen gått? Kikade på reseplaneraren och såg att jag hade en kvart på mig för att hinna till linneplatsen för att ta bussen bort till mig. Bäddade sängen, raffsade ner mina saker i väskorna och så var jag återigen på väg hem till mitt. Borta bra, hemma bäst. Min trygghet är mitt hem, min borg, min lilla etta på 18 kvadrat. Jag har bara lärt mig älska dig.