något gammalt
Och jag minns att jag tänkte: Jag tar mig aldrig ur det här. Calleth you cometh I, som the Ark sjunger, men inte i den positiva bemärkelsen av någon vacker ungdomskärlek, utan för att alltid hålla igång destruktiviteten. Aldrig kunna låta det där plåstret få sitta kvar, låta min vän badda och tvätta rent tills såret skulle vara borta. Tills man bara skulle ana ett ärr. Plåstret satt aldrig kvar och om det inte var jag som petade bort skorpan så att blodet sipprade fram så var det han som tog något vasst föremål och tryckte till. Det kändes aldrig som att det blev djupare, det är så om man en längre tid får vänjas vid ett beteende. Men medvetenheten om att det alltid skulle finnas där var tydlig. Så många kvällar där jag behövde gå ut i mörkret och gå bort en känsla av någonting i bröstet. Det var känslan av ett stort hopknycklat papper med vassa kanter som någon pressat ner. Något som tar ofantligt mycket plats, den starkaste känslan av tomhet och av att inte kunna andas. Det hjälper inte hur många gånger man sväljer, hur mycket man försöker spy upp det, hur fort man springer i natten, hur lite man äter, hur lite/mycket man sover, hur många böcker man läser eller att alltid försöka vara upptagen. Det kommer ändå knacka på din dörr om och om igen och låtsas som ingenting.
Men det har gått en liten tid nu. Och det där jävliga kan stå och knacka på bäst det vill, jag skulle ändå inte öppna dörren igen.
Kommentarer
Trackback
