Lonito

Det här med att dygnet har för lite timmar. Jojagtackarja. Gick hemifrån imorse klockan sju och kom precis innan för dörren. Alldeles för lite tid för att skriva, fast det behövs. Men ibland får jag ta lite av sömnen för att istället jobba med själen. Dock sitter det ju ihop så vet inte vad som ger det ena eller det andra.

 

Relationer kanske inte alltid är lätta eller okomplicerade. I mina nära relationer med vänner i min innersta krets och med familjemedlemmar har jag behövt slitas isär, slita isär, skrika, hata, älska, tvingat mig på, sagt nej, sagt ja, ljugit, varit otroligt ärlig, gråtit, brytt mig om, saknat och ibland blivit besviken. Att orka vara med när någon egentligen skulle vilja ta livet av sig, att kunna glädjas åt en flytt till ett annat land, att hålla någon i handen och ge sällskap i natten,  att skratta åt det härliga men att också tillsammans behöva gå under av tanken på att vi inte alltid kommer att ha varandra för döden kommer ingen undan. Rädslan för att band ska brytas och att glida isär. Framtidshopp och förskräckelse. Timslånga telefonsamtal eller ett sms med orden: Du är det bästa jag vet.

Nya relationer som man tar in i livet har också faser att gå igen, men det krävs att man investerar med tid och engagemangs och vilja. och främst kanske med mod. Jag skulle behöva en gnutta sånt i vissa situationer.

 

Och om någon låter lite arg så händer det nått konstigt i mig. Vad är det? Behöver jag gräva i det eller bara hantera att folk blir lite arga då och då eller ibland låter arga fast att de inte är det. Och arghet betyder inte att världen rämnar och kommer gå under inom den närmsta minuten. Men det är svårt att träna på också. Jag tänker att jag bara ska vara tyst så går det över, men jag är också en person med känslorna emellanåt utanpå kroppen och jag kan inte sitta kvar i den där soffan i en sekund till. Jag tror också att det är ganska bra att förflytta sig för att kunna försätta sig i en annan sinnesstämning. Och han sätter sig på en stol och jag står lutad mot dörrkarmen, huvudet på sned men med armarna i kors för att skydda det som skyddas bör. Och så säger vi lite saker, jag försöker få ur mig nått oförståbart som så ofta i de situationerna. Jag tittar noga på honom för att kunna uttyda någon typ av tanke. Men det är svårt att se vad som försiggår i någons huvud. Men så tittar han på mig, med de där fina snälla ögonen och jag tänker att jag vill ju aldrig att han ska sluta se på mig, se in i mig på just det sättet som han gör. Och helt plötsligt förstår jag inte vad jag så gärna vill skydda med den där muren och de där korsade armarna. Och efteråt hittar jag tillbaka till min lilla vrå mellan hans arm och på hans bröst. Han tar försiktigt längs min hals och ger mig tre pussar på rad. - Någon gång kommer jag ångra att jag inte pussade dig mer.