Lonito

Köpte en bok idag som jag letat ett tag efter. Viktigt - från matmissbrukare till träningsförebild. En Tjej som heter Teres Alvén som driver en blogg. Jag läser inte hennes blogg men hade sett att hon kommit ut med en bok. Det var längesedan jag läste en bok om ätstörningar. Jag måste säga att det är en sjut bra hjälp för människor som lever med den promblematiken tror jag. Jag vet att jag läste många under peridoen då jag "tillfrisknade", eller senare, och där skrev människor om allt det där sjuka som jag hade tänkt på. det där som man faktiskt inte delar med någon annan. I den härboken beskriver iaf hon att hon bestämmer sig för att när hon är runt tjugo så ska hon bli smal och lycklig, hon flyttar till NY i ett halvår och kan där leva ensam i sin lilla bubbla om målet är att komma  hem till sverige smal. Vilket hon "lyckas" med och går ner tjugo kilo, skaffar sig ett sjukt osunt förhållningssätt till mat och tränar varje dag, förlorar sin mens och när hon kommer hem så får hon gå på en anorexiklinik med matscheman i ett år och sen fortsätta tillfrisknandet och gå på årliga kontroller fem år efter det. Boken är väldigt bra och man får ta del av utdrag från hennes dagbok under hela den här tiden.

Jag vet inte varför jag köpte boken eller kände behovet av att läsa den just nu. jag gillar inte att tänka tillbaka på allt det där, men något i mig ville väl ha en dos. Att man ska vara försiktig. att ha ett ätstört beteende är inget kul, dock tror jag att i dagens samhälle är det så utbrett så det snarare är regel än undantag. Att ha någon typ av osunt förhållande till sin kropp, till mat eller till träning. det här är väl kanske däremot något man kan leva med - inte så roligt kanske, men det är inte det som är just anorexi. Jag menar inte att förminska ett ätstört bettende här nu, utan jag tänker bara att skillnaden mellan att tänka att man ska gå ner ett par kilo till att få ren och skär panik över att man ätit en apelsin till mellanmål - det är stor skillnad däremellan, men dom ligger ändå väldigt nära varandra eller kan göra. Usch vad otydlig jag är här känner jag. Menar väl kanske att det finns folk som vill gå ner i vikt, gör detta och får väl dock förmodligen ett lite mer komplicerat förhållande till mat, men som sen stannar där och inte insjuknar i massa tvångsmässigheter, men att hoppet från att ha börjat mixtra lite med maten till att verkligen fastna i nått väldigt jobbigt inte är så stort.  Jag kan ibland tänka att jag kanske inte var så illa där an, men av att läsa den här boken så gav det mig en lite bredare förståelse för var jag var i för nått. Man behöver kanske inte vara i något så länge men ändå få väldigt bestående men. Plus att jag inte sökte hjälp någonstanns - förrän långt senare och med en annan problematik.

Jag känner nog att mitt förhållande till mat, träning och min kropp alltid kommer se annorlunda ut från innan/efter min ätstörning. Och inte bara det utan hela jag som person. att gå från att vara en person till att bara vara ett skal, till att sen leta upp sig själv och skapa någon ny person.

 

Jag är och har alltid varit en person som faktiskt inte alls gör tvångsmässiga handlingar, behöver fasta rutiner eller  ha kontroll på allt. Men om jag tittar på min period då jag mådde som sämst och kontrollerade min mat så vet jag att jag liksom räknade russinen som jag hade i filen för att det inte skulle bli för många kalorier, aldrig mer än typ 7 stycken (helt sjukt). Jag åt exakt samma saker varje dag, fil eller gröt på morgonen med två mörka smörgåsar med typ bara frön och keso o grönsaker  och samma sak till kvällsmat. ibland var jag ju tvungen att äta lunchen i skolan, men försökte typ bara käka grönsaker, men dom gångerna vi gick och tränade på lunchen brukade jag ha med mig en smörgås. smörgåsar (detta var innan LCHF och man "fick" äta kolhydrater). Smörgåsar var bra tyckte jag, de var exakta i sin mängd, jag behövde bara ta en. Mat var jobbiagre då man var tvungen att lägga upp på sin egen tallrik, man skulle äta upp eller man kunde behöva ta om osv.  Jag kommer ihåg att mamma försökte laga mat, jag brukade ta med den upp på mitt rum och slänga den i påsar som jag smög ut med på morgonen därpå. eller så spydde jag upp det jag ätit sen. Klarade inte av lagad mat och inte veta vad som fanns i den. Jag brukade alltid gå en morgonpromenad, dessa räknade jag dock inte som motion, det kändes för simpelt och man kunde liksm inte mäta kaloriförbränningen så promeanderna var alltid bara utöver den vanliga träningen. Varje dag försökte jag gå till gymmet och förbränna runt 1000 kalorier. brukade bli att man fick träna i 2-3 timmar. PLUS att allt det här skulle man hålla hemligt. Det gick ju ingevidare men man försökte. Vilket jävla helvete det var. Och fan vad stark man är som inte är där längre. Som sa tack och bock till äckliga jävla tvångsmässiga handlingar och demoner som hindrade en från att leva ett härligt liv och göra det man tyckte om med dom man älskade.