Lonito

Dags att dra sig ur. tacka för sig. Ägna sig åt något annat. Till tryggheten. i cant do this.

Jag försöker tänka att det är okej Emma. Du har varit med om för mycket och jag förstår att du reagerar som du gör. Men jag kan ju ändå inte låta bli att hata det. eller hata ångesten för att jag säger nej. Hela min kropp skriker liksom.

 

Så klockan kvart över ett vandrar jag hem, i mörkret. Ibland fastnar en snöflinga på min kind, och jag försöker andas långsamt. Och jag hatar dig. jag hatar dig för alla nätter jag behövt springa ut från din lägenhet, ta nattbussen hem eller ringa taxi. För all gråt på din toa eller i din säng med händer som försöker säga förlåt. Du blir aldrig förlåten. Du kan aldrig göra upp för allt. För allt som jag har nu. Och sen tänker jag, beror det på det verkligen? Eller är jag bara allmänt mongo?

För tillslut sitter jag i någon annans soffa.  Han pussas sjukt bra och försiktigt och jag blir fnissig och vill vända bort huvudet. och det är precis som att vi låg inne på mitt flickrum och då man försiktigt trevade över varandras kroppar. Bara fingertoppar som känns och vi skulle kunnat hångla i timmar. varm kropp. på nått sätt så hamnar vi ståendes på vardagsrumsgolvet, han smeker mina kinder och pussar min hals, håller om.  Någonstanns där tar det liksom stopp i mig. Jag måste få säga nej. Bara för att. för att veta, för att jag inte vågar, för att jag vill att han ska övertala mig. Vilket han kunde gjort på två sekunder, jag skulle stannat. Och kanske ångrat mig. Kanske gjort det för han skull och inte min. Jag säger att jag ska gå hem. Från ingenstanns ungefär. Och han bara låter mig. Inte ens en fråga om jag bara ska "sova över". jag får gå hem och det är okej att avbryta där. Han är inte ett djur som inte kan tygla sig. som jag ska tillfredställa. Jag är mest väldigt konfunderad över att det inte blev något trugande. Jag blir ju då istället hispig och han säger att jag ska slappna av. Fungerar inget vidare. jag vet inte men stämningen blev jättekonstig, eftersom att jag blev skitkonstig.

Och jag går i mörkret, lyssnar på hög musik för jag pallar inte med mina egna tankar. Varför är intimitet så svårt? varför kan det inte bara få vara precis som det känns? Måste jag lägga in så mycket värderingar i det? och lisom den här ångesten för att jag sa att jag skulle gå hem?! DEN ÄR OM NÅTT SÅ JÄVLA ONORMAL. Hallå, emma jorden anropar.

 

Men jag ska kanske inte träffa någon än. kanske behöver läka mer. kanske behöverm er tid. mer tid att säga nej. mer tid att se att det accepteras och att jag sen faktiskt inte ska ha ångest för det efteråt. tillslut kanske man inte behöver säga nej till saker man vill bara för att pröva om man får säga nej. MEN DET ÄR JU DÄRFÖR JAG ÄR SÅ JÄKLA ARG PÅ DEN DÄR GREJEN. jag vill bara göra vad jag vill inte hålla på och testa om jag är värd att respekteras. Jag vill liksom bara tänka att man alltid är respekterad.

 

ähe men fyfan.

 

måste sova några timmar innan skolan.