Lonito

Jag hatar att vara sjuk/krasslig. Att vara bakis är väl snäppet värre, men det är man ju också bara en dag plus att man alltid har vållat det själv. När man är sjuk så är det inte ens egen fel men man måste ändå uthärda det. Konstiga känslor far genom kroppen och jag är inte riktigt mig själv när jag är sjuk. Konstiga tankar ploppar upp, ifrågasättandet får fart och man blir så oerhört egocentrisk (det kanske jag är annars också men inte på samma sätt). Jag vet liksom inte vad jag känner inför nått. Sover för länge, uppe för länge, äter för mycket, dricker för lite, helgdag blir som veckodag och jag tappar liksom bort den där känslan jag brukar ha för livet. Meningslösheten knackar på och lägger sig som en våt filt över lägenheten fastän jag tänder ljus och försöker få till någon typ av mysig stämning. Jag missar dagsljuset och mörkret knackar på lite för tidigt dessa dagar. Min säsong av rederiet är slut och jag orkar inte riktigt ta upp den nya boken som jag lånat på bibblan. Min kropp vill röra sig, se saker, känna höstkylan, promenera med podd i öronen, springa till italobrothers ner längs Gibraltargatan och upp för Eklandagatan, jag längtar efter spinningpasset med Ludwig, efter redbullen och chokladbitarna jag tar innan, jag längtar efter en god kopp kaffe och efter längtan, hoppet och att se fram emot saker.

Och grejjen är at jag är inte ens speciellt sjuk. jag har varit lite paj sen i fredags, vilat mig sedan dess. Tre dagar av lite förkylning, snorighet och orkeslöshet gör att jag blir konstig. Ja,ja märkligt är det. Men är väl kroppens sätt att säga till att varva ner. Men fyfasen för det ändå.

 

För att pigga upp så färgade jag håret ikväll iaf med en gammal blekning jag hade liggandes. Nått får man ju göra så att säga. Näe nu ska jag väl kolla plus på svt play. Vill vara trött o sova, men inte en skymt av John Blund än så länge.