Hädanefter
Man blir lite rotlös av att inte sova hemma. Hur känns min säng? Imorse plockade jag snabbt ihop mina grejer och gick den tio minuter långa promenaden hem i det gråaste av Göteborg. Grått gör mig ingenting. Saker och ting är ändå inte svartvita. Nu har jag njutit i min lilla lägenhet. Tagit en lång dusch, druckit två koppar kaffe, ätit Malins goda bröd och kikat på rederiet. Kunde inte haft en mer välbehövlig lugn onsdag. Jag måste få andas, för mig själv. Mitt eget sällskap är lika viktigt som det sällskap jag har med andra. Saker och ting känns lugnare nu. Jag har löst en massa. När praktiska och ekonomiska problem hopar sig får jag inte tid till att tänka på det viktiga, utan mer överleva och fundera ut nya lösningar på allt. När dessa sedan skingrar sig kan jag känna allt det där andra som är så himla vackert och det finaste av allt. Jag har världens bästa personer runt mig, som jag får ge till och ta av och vise versa. Fan jag är så jävla glad att jag får vara en del av de här människornas liv, se vad som händer i deras liv, prata om det viktiga och mindre viktiga, komma med råd eller ibland bara få skratta åt allt som är miserabelt. Jag behöver inget annat än det här. Mina huvudpersoner i mitt liv. Att få gå hand i hand i en mulen stad eller möta hösten med en kopp kaffe i en soffa på ett fik där vi kan sitta i flera timmar. Analysera, diskutera, förändra världen, varandra eller sig själv.
- Varje morgon när du går härifrån känns det som att jag aldrig kommer få se dig mer. Men sen när du kommer hit på kvällen så känns du helt annorlunda.
Och jag tänker att han har så jävla rätt.
