lördag

 
Tog en lång sovmorgon. Nu har jag i alla fall fått i mig en kopp kaffe, tittar på os. Ska strax kika på skavlan innan jag drar mig ner till stan och bibblan. Det är lördag och jag får lite tid till att andas. Jag har varit krasslig i typ tre veckor men börjar känna mig bättre. Längtar till träningen så otroligt mycket. Mitt lyckopiller. Men det kommer komma.
 
Vad rör sig i mitt huvud dessa dagar
 
Jag känner ganska lagom mycket. Tar det lugnt. Jag vaknar inte med något jobbigt, tycker att morgonen är en fantastisk stund med kaffe och nyhetsmorgon. Att det blir ljusare ute känns ganska jobbigt, men jag försöker tänka att min kropp behöver ljuset, att det kan vara härligt ibland ändå. Jag tänker på mitt yrkesval, att barn gör mig levande och lycklig. Att jag längtar efter att få plugga till specialpedagog. Att erfarenheter gör mig rikare. Men jag skulle behöva mer samtal kring vad man gör, kring varför saker är som dem är. Vuxna samtal som hjälper mig att utvecklas. Jag är lycklig över att jag inte längre har sömnproblem, det tyder kanske på att jag inte har massa underliggande problem som behöver bearbetas varje natt. Något sådant i alla fall. Jag är lite olycklig över att energin jag har måste fördelas och med ett 100% jobb blir annat lidande. Jag vill ge mina relationer mer än mitt jobb egentligen. Men jag tänker att detta också är precis i början. Kanske kan kroppen lära sig att portionera energi på ett annat sätt längre fram. Annars får jag ta ställning till det senare. Sen vet jag ju att träning gör att jag får mer energi utöver jobbet. Jag tänker på tvåsamheten. Det som vi i vårat samhälle har skapat. Av rädsla för ensamhet kanske. Men oj vad jag tror människor kan känna sig ensamma i den., Ett stängt rum där man inte låter någon annan komma in. Tvåsamheten kan också vara fin, eller rättare sagt så är relationer som man vågar lita på fina, Att man vågar släppa in, vågar vara med och i det. Vad vill jag ha av mina relationer? Vad vill dem ha av mig? jag tänker att ibland får an faktiskt satsa lite. Jag är ju så dålig på det. Jag låter alltid saker i mitt liv bli till en slup Det hände bara. så blev det bara. Jag tar några steg men kan liksom inte erkänna vad jag vill, vart jag ska, vilken väg som skulle vara den härligaste. Alla dessa frågor utan svar. Som vanligt med andra ord.
 
Dags för skavlan :) HEJ
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0