Lonito

Det här jävla dietsnacket står mig upp i halsen. Måste man på ett jobb få det kastat på sig, varje dag?

Jag kan ju liksom inte bara resa mig upp från ett möte, fast att jag ibland har så stor lust. Alla är så himla duktiga. Man går ner så och så många kilon, man är hungrig hela tiden, lchf 5:2 ätardag, strikt kosthållning, morgonpromenader och alla är så duktiga. För vem? Klappar på axeln och konstant detta: Du är så duktig för att du gör det här. För att du håller igen, för att du går upp en timme tidigare på morgonen för att bränna frukosten. När är det måttet på duktighet?  Och jag hatar att det ändå sätter sig någonstans i mig. Trött på att den största kampen så många kvinnor ska utkämpa är den mot fem kilo mer eller mindre. Dag ut och dag in, år ut och år in. Tusen tankar per dag om mat, inte få, borde jag, kalorier, hunger, bränna fett och fan och hans moster. Och klyschan om att: Tänk på barnen i Afrika, uppenbarar sig i mitt inre. Och jag vet att man inte kan jämföra problem, men alltså skevheten i världen? luften går ur mig. Men mest för att fan, kan vi inte bara snacka om nått verkligt? Bara lite mer av det som händer oss på insidan istället för allt jävla tjafs på utsidan. I alla fall på arbetsplatsen. Jag vill kunna välja mina forum där jag orkar ta det här.