Lonito

 

Det här med att man tror att en känsla ska vara för evigt och hur densamma kan bli oerhört förstorad. Jag är ganska mycket sådan men jag har under de senaste åren ändå försökt att ta till mig det och bevisat för mig själv att det inte alltid är på ett vis. Känslor kan variera från dag till dag, sinnesstämningar kan variera från timme till timme. man kan vakna och må piss en morgon men på natten gå och lägga sig och känna sig väldigt tillfreds. Jag kan älska min mamma till döden men också bli jätteirriterad på henne ibland. Och det får vara okej. I en kärleksrelation (eller i lindan av den)  så känns det som att man blivit lärd att man då ska rannsaka sig själv, relationen, kärleken, tankarna, framtiden och så vidare. Är det okej att jag inte är på topp alla kvällar? Är det okej att han inte är det? Är det okej att han en kväll tittar på mobilen 40 gånger? Är det okej att jag är tyst en kväll då vi tittar på tv? Är det okej att man inte alltid känner för att ha sex eller är det okej att man alltid vill ha det? Är det okej att ses varje dag eller att inte göra det? Är det okej att ha ett eget liv och ett liv tillsammans? Är det okej att vilja vara själv ibland och andra gånger dö av saknad?