Lonito

Vecka 13 eller 12+2 om jag ska vara korrekt. Har varit på ultraljud nu och jag måste säga att det är en av de häftigaste sakerna jag upplevt. Sjukheten i att det faktiskt låg en pyttepytte bebis där inne. I all min misär och tycka synd om mig själv så under de få minutrarna kändes allt bara så himla coolt och fint och bra. Nu har det gått en vecka sedan dess men det känns som det var en hel evighet. Tiden sniglar sig fram. Längtar mer och mer efter mig själv, mitt liv, min kraft, mina val, min kropp. Fortfarande känns det inte som att jag är gravid. Jag har verkligen inte greppat det än. Längtar efter nästa ultraljud. Få se att jag hör ihop med det som finns i magen.

 

Jag mår fortfarande illa från och till. Har dock lite smått börjat uppskatta bryggkaffe igen. Halleluja. Jag äter minst 3 gröna sura äpplen per dag.

Jag mår helt okej på jobbet. Trivs väldigt bra där just nu faktiskt.

Annars är de väl helt okej idag. Saker och ting känns rätt trist. Transportsträcka. Jag vill inte att det ska kännas så. Jag håller alla tummar för att jag ska få njuta lite i allt det här också.