Lonito

 Graviditeten känns lättare och allt känns liksom inte piss. Tycker att det är mysigt att känna sparkar om kvällarna. 15 veckor kvar. Snart under 100 dagar. Det känns spännande och läskigt.

 

 

Jag tänker lite på mitt liv. på när jag var liten. på hur jag ser på min barndom. Jag skulle beskriva den som ganska lycklig. Eller jag var inte speciellt sorgsen iallafall. Men jag tänker att jag älskade vissa personer ganska mycket och att det också var ganska jobbigt. Jag älskade min storasyster jättemycket när jag var liten. Jag älskade min mormor jättemycket när jag var liten. Jag älskade min bästa kompis jättemycket när jag var liten. Alltså på ett sånt sätt som inte vuxna verkade förstå att ett barn kan göra. Och som jag inte riktigt visste hur jag skulle visa när jag var barn.

 

jag hoppas att jag kommer gråta lika mycket (eller mer) även sedan när jag inte är gravid. Jag känner mig ju annars ganska liksom, hård. Jag kan titta på de sorgligaste filmerna, verkligen försöka att pressa fram en liten tår men ändå inte lyckas. I vanligaa fall gråter jag nångång/några gånger per år. Men nu under de här senaste sex månaderna har jag gråtit för ensamhet, för saknad, för kärlek, för att ingen förstår mig, för en sorglig film, för att inte känna mig älskad, för ekonomi, för mig själv och för vänner och familj. Jag älskar att kunna vara ledsen.

Kanske beror det på hormoner, kanske beror det på att livet förändrades över en natt, kanske så beror det på att jag inte kunnat fly från mina känslor och lösningar.