Lonito

 

jag hoppas att jag kommer gråta lika mycket (eller mer) även sedan när jag inte är gravid. Jag känner mig ju annars ganska liksom, hård. Jag kan titta på de sorgligaste filmerna, verkligen försöka att pressa fram en liten tår men ändå inte lyckas. I vanligaa fall gråter jag nångång/några gånger per år. Men nu under de här senaste sex månaderna har jag gråtit för ensamhet, för saknad, för kärlek, för att ingen förstår mig, för en sorglig film, för att inte känna mig älskad, för ekonomi, för mig själv och för vänner och familj. Jag älskar att kunna vara ledsen.

Kanske beror det på hormoner, kanske beror det på att livet förändrades över en natt, kanske så beror det på att jag inte kunnat fly från mina känslor och lösningar.