Lonito

Vecka 37.

snart inne i 38. Ska till barnmorskan på torsdag, sammanfatta graviditeten, förhoppningsvis kolla så att huvudet ligger neråt. Det är inte förrän nu som jag känner att magen verkligen är jättestor och att jag inte kan resa mig upp utan hjälp, inte ta på mig skorna om jag inte först sätter mig ner. bebisen bökar runt. sträcker på sig så jag känner typ en hand nere vid höften och en fot uppe i revbenet. Kankse är en lång krabat där inne. 23 dagar kvar. Det är så himla lite. Mina dagar går extremt långsamt, men jag har liksom ingen ångest längre. 23 dagar (plus 14 men ändå) det är ingenting i jämförelse med att typ vecka tre få reda på att en är gravid och ska så förbli i typ 40-42 veckor. det är så otroligt lång tid. Det gav mig väldigt mycket ångest i början av graviditeten. det och missfallsrisken. 

Jag ska försöka sammanfatta lite. Kommer bli sjukt rörigt men det skiter jag i. Tänker att det här ändå kan vara bra att få ner i skrift på nått sätt.

Så som det blev för mig var att jag typ pausade mitt liv när jag blev gravid. Alltså inte pausade men livet gick åt till att vara gravid. Att tänka, att må, att känna efter, att fundera, att vara orolig, att undra, att må skit, att ibland vara glad, att panera, att prata om, att skifta fokus, att bli någon annan samtidigt vara mitt gamla jag, tänka nya tankar, osv. Ingenting har liksom kunnat spela så stor roll. jag måste säga att jag har känt mig väldigt avtrubbad i mycket, förutom just mitt här och nu tillstånd. Det har varit svårt att tänka bakåt, ännu svårare att tänka framåt och lika svårt att liksom befinna mig i allt det vanliga, vardagliga. Och jag har verkligen saknat att vara en del av det vardagliga, av allt som pågår runt mig men det har liksom inte gått riktigt. (jag vet inte hur mycket av detta som är en efterkonstruktion men nu när jag sitter här så känns det som att det är så det har varit iaf)

Nu känns allt helt sjukt på vissa sätt. På min app står det att bebisen är färdigbakad. att det är 23 dagar kvar. 23 dagar av 280. det har gått en hel vår, en hel sommar och en halv höst. Jag kommer inte längre ligga här på dagarna och försöka fördriva tiden med att lyssna på nån podd, se nått gammalt tvprogram eller spela en bana rayman på tv-spelet ensam. Jag kommer inte ligga vaken på natten för att jag blir kissenödig hela tiden, eller för att dina sparkar känns längst upp i min mage och att du hickar och försöker andas in vatten och göra dig redo. För du kommer vara här, här hos oss och göra dig hörd, kräva en massa saker, vilja en massa saker och behöva en massa saker. Men Vide, vet du vad? Du kommer inte längre att vara så ensam som du varit i magen. Och jag kommer inte längre att vara så ensam som jag varit på dagarna. För vi kommer hänga ihop du och jag.