Lonito

klockan är tjugo över tolv i ett helt annat liv. Men jag är vaken och bebisen och pappan sover, Jag kan andas utan att det känns tungt för första gången på nio veckor, eller längre. Skam första delen rullar på TV:n och jag har choklad och ett glas cola här brevid.

Jag smög ut förut och rökte en cigarett och tittade på när regnet smälte bort snön på balkongräcket. Jag kan andas. Jag tar upp mobilen och tittar på bilder på Vide. Jag saknar honom när han sover och det är en sjuk känsla. Men det är också så otroligt skönt att få sitta här i natten och bara vara mig själv. Emma. Emma med allt gammal och allt nytt, med allt som är fantastiskt och med allt som är förjävligt. Jag skulle kunna vara uppe hela natten och skriva. kanske kommer jag att vara det, kanske lägger jag mig här på soffan och sover några timmar tills den lilla bebisen behöver mig igen. Jag har svårt för att andas men jag skulle heller aldrig mer kunna andas utan honom.

Vi har haft en jäkla dålig kväll, försökt amma men han ville inte, kunde inte. snart ska jag sätta mig med pumpen och pumpa ut. Önskar att det hade funkat. längtar tills jag lägger ner det. Det är inte lätt alls. Men vi krigar på.

 

Fan vad allt är så jävla mycket svårare än jag trodde. Jag har ju hört att de pratar om det dåliga samvetet. Jag har tänkt att det behöver en väl inte ha. Men alltså såfort jag gör något själv så gnager det i mig. såfort Erik sitter på pilatesbollen m Vide så känner jag mig stressad och att jag inte kan göra nått annat. Alltså som i att nu är det väl min tur att gunga honom igen, nu måste jag dra mitt strå till stacken. Det ligger såklart hos mig, eller hos världen. Jag vet att han har det bra i alla andra famnar än min, mer att jag liksom hela tiden känner att jag måste skynda mig. skynda mig läsa klart bloggarna, skynda mig att duscha, skynda mig att gå på promenad, skynda mig att vara på stan. Det är hemskt. Jag tror att jag innerst inne är stressad hela tiden. Det är inte så att jag inte gör alla dom här sakerna, det gör jag. jag har egentid varje dag, men det är inte så gött som jag hoppas på varje gång. Idag när jag var ute och gick trodde jag att jag skulle få en hjärtinfarkt. det högg till i mitten på bröstet och jag var tvungen att stanna. fortsatte gå med små steg för att inte röra överkroppen. Det gick över. Jag kom ner till götaplatsen och köpte mig m&m oh en redbull och gick vidare i mörkret med hanna och amanda i hörlurarna. skyndade mig hem igen och lyssnade noga i trappuppgången för att höra ifall det kom skrik ifrån lägenheten. det gjorde det inte.

 

Jag vill bara bli lugn. jag minns att jag en gång eller många gånger i livet varit rätt harmonisk. Den här nya känslan är inte så angenäm. Och ingen kan riktigt hjälpa mig. Det konstiga är att även fast kroppen känns som att den mår riktigt dåligt så känner jag mig samtidigt också väldigt lycklig. såfort Vide ler mot mig så smälter jag ner till en våtfläck och all hans skrik bleknar bort på två röda, eller när jag ser hans små små händer hålla om flaskan när han klunkar i sig mjölken - alltså dom där små fina mjuka händerna som försöker hitta rätt i världen. Jag älskar honom på riktigt nu och det är så jävla jävla fint.

 

 

 

Vet inte om jag orkar skriva så utförligt, vet inte vad jag minns heller om jag ska vara helt ärlig men något ska jag väl få ner. På onsdagen 2 dagar över tiden var jag hos barnmorskan. hon kände ifall huvudet var fixterat men det var det inte. jag var så trött på att gå till barnmorskan vid det här laget. Däremot kändes det såklart skönt att göra något för att få dagarna att gå. Jag var helt säker på att jag skulle gå över tiden två veckor och att de sedan skulle få sätta igång mig. jag var också helt säker på att barnet inte skulle kunna komma ut och att de skulle ehöva dra ut det med sugklocka och att jag skulle spricka från ystad till haparanda och få stora förlossningsskador. Det var helt ärligt min ingång till förlossningen. jag var alltså dörädd. Jag trodde inte heller att jag skulle kunna hantera smärtan och att jag skulle ligga på nått golv och skrika att de skulle hjälpa mig, att jag inte skulle orka men att alla skulle tvinga mig att föda iaf. Hos barnmorskan fick jag med mig några papper om en studie där man fick vara med om man gick över tiden och då de kunde sätta igång förlossningen en vecka tidigare istället för två som är det normala. Jag och Erik kom hem och jag läste igenom papprena och mailade hon som hade hand om studien för att få vara med. jag var livrädd. jag ville ju inte ha en igångsättning men visste (i mitt huvud) att det skulle bli så iaf så då var det bättre att få möjlighet att få den en vecka tidigare. Jag grät hela den eftermiddagen. så rädd, så hormonell och ja allt kändes så jävla jobbigt. Fredrik kom på besök och vi fikade alla tre. Det kändes lite bättre när kvällen kom. Fredrik gick hem och jag och erik kollade på nått program och klockan var kanske åtta och så sitter jag i min fotölj och känner att jag måste kissa (på nått sätt förstår jag att det är vattnet som går), kutar till toan och där rinner det ganska mycket vatten och jag blir så jävla nervös och glad på nått sätt. alltså VATTNET gick. det är typ 1 av tio som får uppleva det så jag tyckte ändå det kändes kul. samlar mig en stund på toan och går ut till Erik och säger att, jag tror att vattnet har gått. Jag ringer in till förlossningen och säger det, jag känner inga värkar. förlossningen säger att vi ska åka in. Erik börjar springa omkring och packa saker osm vi ska ha med om det blir förlossning inatt. jag skakar så mycket att jag knappt kan stå på benen. så nervös och ganska mycket panik. Jag kan inte föda nu. Skakningarna i benen vill inte lägga sig och erik ber mig sitta och vänta och lugna mig medans han packar klart. vi kommer iväg ganksa fort. Det enda jag kan tänka är att jag inte vill sova på sjukhuset nu. Jag vill vara hemma.

 

Väl på förlossningen så får vi ett rum och jag blir uppkopplad på ctg för att kolla barnets hjärtljud. mina ben skakar okontrollerat hela tiden när jag ligger i sängen. Jag och Erik är dock väldigt glada här. Det känns bra, det känns som nått är på gång och jag har ju inget ont. när ctg kurvan är klart efetr 40 minuter så kommer en barnmorska in och ska undersöka om vattnet har gått. jag hatar gynundersökningar men lägger mig i stolken och hon kör in nått kallt instrument och splash säger det så får hon massa vatten på sig. Ja vattnet hade absollut gått kunde hon konstatera. Hon berättar att vi får åka hem igen och se vad som händer, om inte värkarna kommer igång så kommer jag bli igångsatt senast lördag då de är infektionsrisk då vattnen har gått. Vi åker hem. alltså det här var nog bästa sättet för mig som en förlossning kunde börja på. jag fick ett exakt datum, jag hann komma hem och landa, vi fick sova hemma och ja det kändes bra på nått sätt. fast nervöst såklart.

 

På torsdagen och fredagen fick vi åka till östra för att kolla ctg kurvan, jag hade förvärkar båda dagarna som kom och gick men som stegrades under fredagkvällen. vi beställde pizza och tittadepå idol och klockade värkarna. jag kunde inte äta och de gjorde rätt ont men de var inte så täta, eller kanske 2 på tio minuter (man ska ha 3 för att få komma in) när idol var slut vid 11 hade jag väldigt ont, erik frågade om vi skulle försöka sova då vi skulle infinna oss på mökndals sjukhus kl 7 dagen därpå för att föda barn. Jag kände att vi absolut inte kan lägga oss nu, jag kan inte sova. juste jag hade ringt in till förlossningen vid nio och sagt att jag hade börjat få ont men hon sa att vi skulle avvakta. Jag ringde in igen vid 11 och grät i telefonen och dom sa att vi var välkomna. Vi tog med bb-väskan och nu förstod vi att det var allvar. förmodligen skulle vi få stanna och intekomma hem förrän vi hade fått vårat barn. Jag använde mig av värmekuddar hemma som erik fick trycka i ryggslutet på mig, även tensapparat hade jag i början.

 

Vi kom in på förlossningen och fick ett rum och blev uppkopplade till ctg. träffade världens finaste barnmorksa som underöskte mig och såg att jag hade kraftiga värkar men att jag bara var öppen typ 1,5 centimeter. Hon sa att vi fick stanna på sjukhuset efetrsom jag ändå skulle sättas igång imorgonbitti, hon frågade om jag ville ha typ nått att sova på och nått som gjorde att värkarna avtog så jag kunde sova. jag var tveksam men sa sedan ja. Erik fick en säng brevid min och klockan hade nu hunnit bli typ halv 3 på natten. jag fick sprutan och jag somnade några timmar och värkarna avtog. det var så otroligt skönt när det slutade göra ont. Det kändes som kraftiga menssmärtor men ja, de tog en som en våg typ så jag ville typ hålla i nått och hålla andan. på morgonen försökte vi äta frukost men jag hade så ont så jag spydde i flera spypåsar och fick inte i mig något. kl 10.00 fick vi ett rum och de undersökte mig och jag var nog öppen typ 4-5 centimeter. Jag fick prova lustgasen och den var så jävla skön och hjlpte verkligen. speciellt i början. sen minns jag ärligt talat inte så mycket av förloppet. det hela gick ganska fort on jag tror jag var fullt öppen när klockan var 14-15. men bebisen ville inte komma ner så ja det tog ju typ två timmar tills han var ute och då kändes det som jag hade krystvärkar jättelänge. Erik fick trycka det hårdaste han kunde i min svank varje gång det kom en värk och jag drog in det hårdaste jag kunde av lustgasen varje ång. Jag var helt väck. i slutet på förlossningen har jag dock ganska klara minnen då jag var tvungen att lyssna på barnmorskan för att fatta vad jag skulle göra. jag tryckte på men det kändes som att jag inte orkade. rystvärkarna höll liksom inte i sig så jag bara la av och orkade inte hela tiden. jag sa det också till dom och de frtsatte hjälpa mig. tillslut fick jag hålla i en handduk som barnmorskan spände för att kunna trycka på. tillslut kände jag att bebisen hade kommit ner och den där brinnande smärtan som alla hade beskrivet infann sig. den gjorde ont men en helt annan smärta än värkarna så den var lättare att ta. jag höll mest ut, typ ja det brinner där nere men snart så är det kanske över. Barnmorskan sa vad jag skulle göra och sa till när jag ksulle ta det lugnt och när jag skulle tryckka på och tillslut så kom han . 16.51 närmare bestämt. det var helt mörkt utanför fönstrena, det snöade och regnade och även inne på rummet var belysningen rätt dov. Han skrek inte när han kom ut men jag kände mig inte orolig. han hostade lite och de torkade honom och lade honom på mitt bröst och han andades. Jag kände inte så mycket, jag kände mest att shit det är över, det är klart. Sen skulle jag få ut moderkakan ganska direkt och jag tryckte på och den kom ut. Dock slutade det inte blöda så de fick trycka på miin mage många gånger och det var obehagligt, men mest var jag orolig att det inte skulle sluta blöda. men det gjorde det till slut. Jag hade inte spruckit någonting trots att en nästan 4 kg tung bebis hade pressats ut mellan mina ben. Det kändes helt otroligt och så himla sjukt i och med vad jag hade trott skulle ske. jag sa till barnmorskan och undersköterskan att jag hade trott att allting skulle bli en katastrof och tack så himla mycket för att det inte blev som jag trodde. Vi låg kvar på förlossningen till kanske 12 på natten och sedan fick jag åka rullstol ner på BB. på BB stannade vi två nätter.

 

Tiden på BB var helt sjuk. jag grät så mycket. jag och Erik bråkade så mycket. Vi var så ledsna och ja det var så himla konstigt. Jag var ledsen för att jag kände mig helt övergiven. Här hade jag fött ut ett barn, vlket är det värsta och sjukaste jag har varit med om men det var liksom helt normalt på BB. Vi var tvugna att ta hand om den här lilla bebisen och jag kände mig helt trasig och ensam och övergiven. samtidigt så känner jag att den tiden var oerhört fin. alltså barnmorskan som tog hand om Vide några timmar på natten för att vi skulle få sova. mjölken hade inte runnit till så Vide var så ledsen andra dygnet. och ja allt var så skört. jag var så skör, men jag tycker att det är en av de finaste tiderna i mitt liv också. jag kände så otrligt mycket. Svårt att förklara.

Min bästa kompis kom med en så fin skötväska och massa grejjer som vi inte hade tänkt på att köpa. det var så himla fint att se henne när jag kom gående, långsamt och försiktigt då jag hade ganska ont med mitt lilla barn. och han i hennes famn.Min bästa person som håller i mitt lilla knyte som vi inte ens kände då. Hon som stått vid min sida hela den överjävliga graviditeten. Hennes armar runt mig, som så många gånger förr när jag behövt just det.

 

sen kom vi hem. Jag grät nästan konstant i 5 dagar och jag älskade det. Aldrig förr har mina känslor varit så starka. för allt, för inget, för livet.

 

Och nu har det gått nio veckor sedan Vide föddes och jag är redan nostalgisk över det. Jag dör lite inombords att det är över. att jag aldrig mer kommer vara den där lilla sparven för första gången på BB. att jag aldrig mer kommer ha Vide i min mage. att jag aldrig mer kommer fantisera om vem han är. att det aldrig mer kommer vara den 5 november 2016 när han låg alldelse nykläckt i min famn, erik satt i fotöljen brevid och skrev sms till våra familjer och vänner och jag tittade ut i den mörka höstnatten och tiden stod helt stilla.