Lonito

Välkommen på besök nostalgin. alla bildeer från min lägenhet. Min lilla fina studentlägenhet som jag inredde med att typ sätta upp en tapetremsa liksom hängande på väggen. Men jag älskade den lägenheten. Eller så älskade jag att jag äntligen fick bo på ett och samma ställe i flera år, utan att behöva flytta. Och det var så jävla jobbigt att flytta däirfrån, att sova min sista natt där. fortfarande ser jag hur det såg ut med bara en säng kvar i mitten av rummet och en lampa på golvet. 

 

läste mitt senaste inlägg. muntert. om en jävla panikhöst utan tid och med massa sjukdom. Vad trevligt att jag gör OM ALLT IGEN DÅÅÅÅÅ! alltså jag skojar inte när jag säger att jag är så jävla trött på mig själv. Och ledsen och massa grejer. 

Men såhär; ska det verkligen kännas såhär att plugga? typ jag känner mig så jävla dålig. Jag kan ingenting. på min kammare tänker jag så. undrar hur mycket folk tänker så. eller är alla bara typ nöjda med tillvaron och sig själva. och om jag skulle läsa till socionom, för att jag känner att jag kanske vill arbeta med nått annat, eller med vuxna människor mer. men är det tre år till av typ tvivel och noll tro på att jag kommer kunna arbeta som det sen? Men det är så sjukt för i vanliga livet löser jag grejer. jag känner mig ambitiös, speciellt om det är jag som ska stå för något. 

 

lyssnar på "someone you loved" och gråter en skvätt

 

 

I'm going under and this time, I fear there's no one to save me, This all or nothing really got a way of driving me crazy
I need somebody to heal
Somebody to know
Somebody to have
Somebody to hold
It's easy to say
Now the day bleeds
Into nightfall
And you're not here
To get me through it all

 

..

 

och jag vill verkligen gå och prata med någon, som typ sitter tyst. och vi sitter tysta. för jag kan inte bli hjälpt. men jag kommer hjälpa mig själv.

 

och jag är så jäväla trött. och rädd för att allt springer i från mig och att jag vet att jag kommer ångra så jälva mycket. det är inte värt det, men jag gör det ändå för ... jag vet inte ens varför. Det känns inte som jag bara kan stanna upp, men jag vill det. 

 

jag är iallafall ledsen, och det är fint och jobbigt såklart. men det känns som att jag har något som känns ändå. innuti. Jag kommer väl göra något va?