Lonito

Nähe? Enligt vem då? Enligt dig?
När du säger sådant till mig är det precis som om du hade sagt till en anorektiker att hon inte kunde ha smör på mackan. Fattar du ingenting?! Nej, det gör du ju ifs inte. Jag måste flytta. Jag måste få vara min egen.
Och om du nu aldrig kommer att förstå dig på mina problem så ska jag heller inte besvära dig med dom.
Åh jag orkar inte. Jag orkar inte komma hem ikäll efter jobbet, men det är ju ganska oundvikligt. Så det får väl bli så.

Nu ska jag ner på stan i solen.

Därför ska jag snart gå och lägga mig i min sköna säng. jag älskar verkligen min säng. Förut var jag ingen sådan person som verkligen bara gillade att ligga och mysa i sängen, men jag har blivit lite mer åt det hållet :) Det känns...mysigt !

Idag var iaf en lite mer givande dag, då min syster kom upp till mig med Svante och vi tog några koppar kaffe. Eller svante åt mest kex och barnmat, men vi andra vuxna själar surplade på. Och syster-kärlek är nog bland det bästa jag vet :) Sedan mötte jag upp lollo på stan och köpte ett mysigt nattlinne och sedan hem till mig och käkade lite, osen var det dags för jobb. Jobba är verkligen kul när man gör det med bra personer, sen spelar det inte riktigt någon roll vad man gör just där och då, utan mer att man har roliga arbetskamrater. Och idag var en rolig dag. Imorrn blir väl lite sisådär, men det funkar. Jag ska även jobba hela helgen, från kl ett till sex både fredag och lördag. Men det är rätt lugnt. Jag får ju mer pengar, och pengar gillar vi!

Snart helg igen alltså, veckorna bara springer fram. Det är helt sjukt. jag gör inget värt, eller jo, jag jobbar med mig själv. Och det är nog bra tror jag. Jag ska bli bra :)

Nu ska jag kika lite lägenheter och hundar ;P

Ja man forsätter väl då i livetsdagliga tecken. Jag satt uppe alldeles för länge igår och läste massa strunt här på nätet, eller det kanske var något som var smart, jag valde ju trots allt att sitta kvar och inte gå och lägga mig. Då har man kanske kommit någon vart. Jag kommer ihåg när jag längtade efter att gå och läga mig för att bara slippa allt. Nu är det nog inte riktigt så. Det är skönt.

Annars så är väl det mesta som vanligt, eller snarare mer grått och ganska stillastående. Har jag någonsin gillat att bara stå still? Nej, för det är inte jag. Men så har jag satt mig i den sitsen att jag bara är här. Det var ju mitt val. Och ibland känns det inte alls dumt, men ikväll känns det alldeles för dumt. Jag tänker att jag är på någon sort platå, för att vara kvar här för att bli någon lite bättre, men det sanna är ju egentligen att det är när man är härifrån som man inser att man är den där lite bättre personen. Här känns det ju nästan som att man inte spelar någon roll alls ibland. För vem bryr sig, egentligen? Och jo, jag vet att folk såklart bryr sig, men. Vad gör man egentligen för nytta här? Jag borde skaffa en hund. Det tänker jag alltid när jag är ensam. För jag är egoistisk när det kommer till sådant, Jag vill ha någon som älskar mig gränslöst. Och den lyckan tror jag att jag kan få genom en hund som alltid finns där, och som alltid viftar på svansen när jag kommer hem. För hur många viftar egentligen på svansen är dom bara ser att jag kommer innan för dörren? Inte är det min mamma och pappa iaf. Eller mamma kanske viftar till lite, ganska mycket. Men inte tillräckligt. Är det någonsin tillräckligt? Jag önskar jag visste bättre.

Jämförelse är nog en ganska vanlig sak i dagens samhälle. Jag jämför alltid. Detta är ju då i många fall negativt. Men varför gör man alltid så mycket som man vet inte är bra? Ibland är man sveriges smartis och ser allt klart och undrar hur man någonsin lät sig själv att vara så puckad, men sen så kommer man till de där andra gångerna som är kanske 98 % och då fattar man ju ingenting längre. Och jag sitter där, lite tyst i ett hörn och känner bara för att klinga i min kaffekopp med skeden och ställa mig upp och bara vräka ur mig hur bra ni har det. Och hur jävla jobbigt jag har det. Men egentligen har jag väl ingen aning alls.Jag känner ju bara mina känslor. Och jag är en sådan som bara kan sitta och prata i timmar om allt, allt som varit och allt som bara finns där i mitt huvud. Och det är ju sjukt att ingen känner mig riktigt,utsida in, eller jo kanske någon. Jag borde nog skaffa mig en bandspelare och bara sätta mig ner och prata med den varje kväll. Det vore något. Men jag skriver ju  nu istället, och det kanske har lite samma effekt. Tänk om jag aldrig hittar det jag letar efter? Jag är nog otroligt rädd kanske, men varför ska man vara rädd? Rädsla kan inte vara någon bra känsla. 

Det är ett timglas som bara rinner,
det finns inget att förstå.
När himlen är blod röd och brinner,
är det natten som tränger sig på.
och jag drömmer så konstigt igen.
anna håll mig hårt.
för jag skaka rav alldenna menisnglöshet,

jag förstår bara det som är vårt.  
Anna, nu tänder dom gatu belysningen,
bussarna åker sitt varv. jag letar efter rispor i yen,
en spricxka ett hål en skarv
det måste komma nåt bra ur allt, det måste växa någonting under alla
lister, alla bingon, alla tävlingar, alla steg till baka.

res mig upp, ge mig lust att häng på.
jag ska värna dig anna, jag ska lyssna och förstå.
för trots all tomhet , trots det timmglas som sliter i oss,
ska vi hitta en väg ändå, så ska vi hitta en plats ändå,
hitta ett hem vi två.

Lite offerkofta på mig i den här bloggen, men var annars ska man få ut det?
Ska jag vara helt ärlig så är det inte så här det känns hela tiden. Men när det känns så, så känns det.

.

Jag tror, eller jag vet att det är bra att jag har mycket tid för mig själv. jag skulle ju aldrig reflektera så mycket annars. Och jag har kommit fram till att det är bra. Men man kan ju bli lite trött på sig sjäv då och då. Och bara längta till att vara nykär tillexempel, då allt är en dans på rosa moln. yeah right. Men man kan ju måla upp det med den bilden iaf. Känns lite bättre, eller ibland känns det förresten sämre då, för då saknar man nått man inte har. Jag vet ju hur mycket trubbel det blir, men sen så väljer ju alla människor runt en det iaf, så det måste ju betyda att det är snäppet bättre. Eller vem vet. jag har nog ingen aning alls verkar det ju som.

Men det är nog kanske inte så många som skulle palla mig. Eller oj vad det lät hårt. Det är klart man gör, men jag vill ge av hela mig till den där speciella honom som jag vill ska vara mannen i mitt liv. Och han ska få lära känna varenda millimeter av mig, för det är ju det jag vill utav honom. Jag har nog höga kriterier när det gäller allt det där som man ska ha på insidan, men varför ska man inte ha det? Man får ju faktiskt tänka på att man själv är ju faktiskt den som man älskar hela livet, och då är man ju värd inget annat än det bästa. Och det är faktiskt sant. Sedan så får ju folk såklart ha brister, men jag tror mycket på det här med värderingar. Jag vill ha likadana värderingar, annars blir det nog svårt. Jag är och kommer alltid vara en kärlekstörstande människa. Men det är ju det absolut vackraste i livet, så det är kanske inte så konstigt :)

Den här texten är så otroligt fin, och är du otroligtkär så stämmer den alltid in

Alla letar efter det där speciella, en sak som gör att allt blir helt.
Du hittar det på de konstigaste platser. Platser som du aldrig trodde att det kunde vara.
Några hittar det i sina barns ansikten. Några hittar det i sin älskades ögon.
Vem kan förneka glädjen det ger, när du hittar den där speciella känslan.
Du flyger utan vingar.
Några hittar det tillsammans varje morgon
Några i deras ensamhet varje natt
Du hittar det i andras arbete
En enkel replik kan få dig att skratta eller gråta
Du hittar det i den djupaste vänskap
Den typen som du vårdar hela livet
Och när du vet hur mycket det betyder, så har du hittat det.
Så omöjligt som det än ser ut, så måste du kämpa för varje dröm.
För vem är det som vet, vilken du släpper som hade gjort dig hel?

För mig är det att vakna upp brevid dig, och att se soluppgången i ditt ansikte.
Att veta att jag kan säga att jag älskar dig, närsomhelst.
Det är små saker, som bara jag vet. Det är dom här sakerna som gör att du är min.
Och det känns som att flyga utan vingar, för du är min speciella sak.
Som gör att jag kan flyga utan vingar.
Och du är det stället där mitt liv börjar, och du får vara där det slutar.

Det här är ju då min tolkning av den. Men det är nått med den här texten som inger hopp :)

Frågan är hur man ska beskriva sig själv. Jag känns nog ganksa obeskrivlig, eller iaf näst intill. Men det är väl lika bra att försöka så gott det nu går. Jag tror att jag är i mina bästa år ( frågan är om man inte säger det varje år ) , fast tur är väl det :) . Jag bor fortfarande kvar i min lilla håla till hemstad, vilket jag inte planerar att göra för resten av livet. Utan ska stanna här i något halvår för att sedan flytta till Göteborg och prova på det "vilda"/fattiga studentlivet.

Just nu jobbar jag, och jag trivs med det. Man får pengar, träffar folk och får lite rutin på livet. Men det ska även bli ganska roligt att sätta sig i skolbänken igen, men denna gången för att läsa till något som man verkligen vill bli och något som intresserar en. När man valde till gymnasiet var man ju fortfarande ung och dum, nu är jag iallafall lite äldre och förhoppningsvis inte lika dum, eller rättare sagt inte lika förvirrad. Fast där ljög jag nog, jag känner mig nästan mer förvirrad nu än någonsin. Men det kanske ska vara så när man försöker hitta rätt i livet, och välja dom smarta vägarna. Innan har man bara kunnat glida med på något sätt, men helt plötsligt blev allt så allvarligt. Att ha gått från tider då man planerade sina sommarlov, och det största problemet var att hitta ett sommarjobb eftersom man inte fick studiebidrag under två månader, till att fundera på vilket yrke man ska ha de kommande 10 åren eller om den här killen verkligen är han som man vill spendera resten av livet med. Hur gick det så fort?

Ajja, nu är man iallafall här och jag vet att jag vill ta till vara på tiden, och göra det bästa med den. Men ibland blir man ju bara så trött på allt. Det känns som att man lever i någon bubbla och allt bara rullar på runt omkring en, man lyssnar och nickar men man orkar inte riktigt höra om den där killen som x gick hem med, och han har förövrigt redan varit med ungefär halva stan. Men vad spelar det för roll här? Det är typ det livet går ut på här på helgerna, hitta någon ute på krogen som du drar med dig hem, ni har pinsamt fyllesex och dagen efter åmar du dig över en bakispizza, hur du kunde ta hem honom?! Och nu kommer ju alla veta om det. Ni är säkert redan med på en bild på hemsidan från utestället där ni sitter och grovhånglar i en soffa, och på nästa bild hånlgar han med din poolare. Men vad gör det? Du lovar att du aldrig mer ska bli så full. Sedan kommer helgen igen, och du har ju faktiskt köpt en ny klänning som du bara måste använda, och dom där ölen som du faktiskt har kvar sedan förra helgen kan ju inte bara stå där. Och vi korkar upp. Helt seriöst, hur sjukt det än låter så är det nästan så.

Eller så har man problem med sitt livskärlek som inte säger alla dom där sakerna som du så gärna vill höra, eller så glömmer han skriva puss i ett sms och det är ju typ som han har gjort slut, eller hur? Man gråter lite i sin säng till lite deppmusik och tycker synd om sig själv, äter extra mycket godis och tittar sig i spegeln och tänker tyst för sig själv; inte konstig att han inte vill vara med mig så som jag ser ut, jag måste minst ha gått upp fem kilo sedan jag åt den där godispåsen. Ens mamma knackar sådär försiktigt som bara hon kan, frågar lite tyst om hon får komma in. Det får hon, men innan torkar du bort det patetiska och mumlar något om att du har fått pollenallergi. Jag kommer fortfarande ihåg hur det var, att vara blind och kär. Nästa gång hoppas jag på att jag slipper synproblemen och bara får vara kär, och framför allt, vara mig själv. 

Allvarligt talat, hur ser jag ut eller? Det är väl en utav de vanligaste frågorna jag hör runt mig, eller från mig själv. På delad första plats ligger nog, Vad har jag för liv eller? Och ibland undar jag faktikst. Men har jag då inte valt det själv? Och det får jag nog säga att jag har gjort. man kan inte bara skylla på omständigheter, för det är fegt. Och jag vill aldrig mer vara feg. Men när är man nöjd? Blir man någonsin nöjd? Eller ligger det i människas natur att vara sökare? jag vill vara nöjd med mig själv, men när man har så många runt sig, som enligt mig är bland det vackraste jag vet men dom fortsätter att trycka ner sig själva, så funkar det ju inte riktigt. Jag blir så otroligt ledsen, för jag önskar bara att man fick duga som man är. Men vissa uppvisar hela tiden motsättningarna. Är du smal, så är du ju snyggare. Det är vad ni säger, utan att öppna munnen. Så mycket syns det. hur kan det vara så? Och jag säger det ju lika mycket själv, men kanske för att jag har blivit matad med det ett tag nu. Det kankse ni också har, men jag tycker synd om oss. Ta tag i mig och skaka mig så hårt så att jag känner det, säg att jag har fel. Jag vill ha fel.

Men ofta så glittrat ju världen till för mig med. Det är inte som det var förr, jag är annorlunda nu. Och jag är speciell, det kommer jag alltid vara. Men jag gillar ordet speciell, det har aldrig haft dålig klang i mina öron. Men jag hade bara önskat att man inte skulle behöva försöka så förbannat mycket. Att man någon gång bara kan vara, utan att färgas av allt och alla hela tiden. Men måste hela tiden akta sig för att inte åka dit igen. Och ibland känns det som att jag bara försöker och försöker men det blir aldirg till det där som jag vill, oså ger jag upp. bara sådär. För det är den enkla vägen, att ge upp. Oså blir det lite mörkare än det var innan och jag får försöka ett snäpp mer nästa gång. och det känns inte som att någon förstår, och det kan jag ju inte ens begära. Men kan det inte bara finnas en stor famn till alla som behöver det, som kramar om oss när vi  är där nere på botten nånstanns och som klappar en mjukt över kinden och lovar att det blir bra. ´Önskedrömmande, en utav  mina specialliteter.

Man duger som man är. Försök att tro mig. Av att bara finnas till så räcker det långt. Jag önskar bara att ni kunde se er skönhet med mina ögon.