Lonito

"Jag älskade en gång, en gång till efter det, det var de finaste och fulaste stunderna i livet. Det var efterätten och blodpuddingen på samma gång. Det var att somna till en sval sommarkväll och vakna till ett iskallt vintermörker och tvärtom. Det var att dra sig för att skutta in i duschen på morgonen och det var att skippa första lektionen i skolan. Det var en snabbis innan restaurangbesöket för att man inte kan hålla händerna i styr och det var en drink i golvet efter tolv för mycket. Ja gud vad jag har älskat. Lockarna som smyger sig fram i morgonhåret och hej då-pussen när man hoppar ur bilen. Men känslan av att vara kär och inte ha någon som är kär tillbaka, det är den hemskaste stunden i livet. Och känslan av att titta på någon man en gång älskade att pussa sönder och inte längre vilja göra det, fastän han vill, det är ett krossat hjärta inte bara hos honom utan även i dig. Förälskelse gör så förbannat jävla ont men så vips äter man pepparkaksdeg från varandras fingertoppar. Jag saknar de jag älskade och ett tag älskade jag att sakna. Nu minns jag bara som ett gammalt svartvitt fotografi och ibland tar jag upp det ur minnet, det gamla fotoalbumet längst in i bokhyllan, dammar av och får tårar i ögonen. Gud vad jag älskade en gång i tiden".

Jag vet att jag har sagt det förr men nu har det kommit till mig igen.
Den här texten, människan som sjunger. herregud.

Too many times, I have wondered
What all the tryin' is for.
You come around, I feel so down
I'm gonna drown
'Cause I know that you've fallen short

But do you know?
It doesn't change
The way I feel 'bout you, at the end of the day
'cause I know, that I all I want is what you got.
All I want, is what you got.

Too many times, I have wanted
To turn around and walk away
Knowing deep inside, you can't provide
What I need from you, anyway


Tell you that I wanna go
But I wanna stay
I Tell you that I wanna go
But I wanna stay
I Tell you that I wanna go
But I wanna stay
I wanna stay
I wanna stay
I wanna stay

But I know I'm gonna lose myself this way

But this
moment
is all
I've got

Det här är beskrivningen av mitt liv, vad gäller mycket.
skönt att nån annan kan sätta ord på det.

Sen har jag också hittat den pianomusiken dom spelar i forrest gump. hur vackert, hela jag ler ju bara innombords när jag hör det.

Nog om underbar musik.


Förut när jag var på stan så var allting så vackert. Vissa dagar är ju sådana. Det kändes som höst igen och sköna vindar. Jag blir lycklig av höst, på riktigt.
Blev ännu lyckligare när en man gick förbi, han hade blont lite långt busigt hår och svarta glasögon och på armen satt hans vad jag tror var son som var en liten kopia, också med lite längre ljust hår, han var kanske två år och bad om sin napp, pappan skrattade då lite och frågade om det verkligen behövdes, så den lille svara jaa det behövs VERLKIGEN. och pappan skrattade till och gav sin pojke nappen och han sken upp som en liten sol. Sött att veta när man ska använda ordet verkligen av den där lille killen. Det gjorde min dag nummer ett.

Sen åkte jag hem på bussen och satt och kikade ut genomfönstret, lite längre bort satt en dam. Så kommer det på en annan dam som sätter sig brevid dam nummer ett, och ursäktade sig för sin klumpighet och sin stora väska ( dom kände inte varandra ) sen börjar hon som sa ursäkta att snicksnacka och dam nr ett såg lite besvärad ut, men efter ett tag lyckades väskdamen lätta upp henne och dom pratade på om allt och inget hela vägen tills jag gick av. Hur mysigt är det inte med människor som bara kan komma och sätta sig sådär och prata och till och med ämvända en som inte verkar pratglad till att tycka att det är helt naturlig :) Nu vet jag ju inte om det var som min historia fick det att verka, men kändes fint för mig och jag gick av med ett leende på läpparna.

Annars ligger jag här i min säng och ska nog kolla på kvarteretskatan på datorn. Medans halva sverige festar känns det som. men inte den här pensionären. hon har ju ett förhållande med sin lägenhet, och sådana måste man vårda. Jag säger nästan hej till den när jag kommer innan för dörren. Jag älskar den :) vi har det bra vi två :)


Nu ska jag och sängen mysa vidare :)

Och det är så vackert att jag får rysningar varje gång. Att en människa kunde skapa denna musik, på ett piano med sina händer och bara få ut allt i en sån underbar känsla till mig. Och den här låten är bara jag, invävd i sorg och hopp. Det är fint att den innehåller båda, utan en endaste liten text rad.

Det är en låt att älska till i ren Emma-anda :)

nu känns det som att mina fingrar kan skriva tills dom blöder. ikväll känns det som man borde ta en promenad i regnet och se alla droppar under skenet av lamporna längs vägen. ikväll känns det bara i mig. Ikväll vill jag bara spotta ut allt, få bort allting ur min kropp och sudda ut allt som nu finns ner kluddrat på det där vita bladet jag faktiskt var en gång för mer än 21 år sedan. Iaf gnugga lite med fingrarna på vissa ställen så att det bleknar bort lite. Och kanske även trycka ännu hårdare med pennan på vissa saker, så att det syns och stannar kvar så att jag minns det.

Det är ändå så jävla mycket man skiter i att skriva om. jag vet inte varför. man är väl inte rädd direkt.

Jag har blivit så konstig på senare tiden. känslor i mig känns så sjukt mycket starkare än dom gjort förut. Jag tycker ofta det gör ont att älska. Det gör ont att älska människor man är så himla rädd om. jag skräms lite av det, men det är så väldigt vackert på samma gång. Jag blir så rädd för att göra dom ledsna, eller besvikna. jag blir rädd för att dom inte ska förstå hur mycket man verkligen behöver dom. Hur mycket man värderar att just dom är dom. Jag har kanske iofs alltid varit lite sån, att har jag vetat bestämt att jag älskar någon så vill jag bara ge av mig och av den kärleken. Men varför kan man inte få känna en gnutta kärlek till sig själv då? när man iaf vet att man kan älska.

jag kommer aldrig vara nått halvt. När jag är glad så känner jag verkligen glädje, när jag är ledsen känner jag verkligen sorg, när jag är tom är jag verligen tom, när jag har ångest så pallar jag inte med mig själv, när jag ler då gör jag det med hela ansiktet, när jag är ensam då är jag ensammast av alla. Jag tror att jag är tacksam för att vara sådan, även fast man kunde önska nån gång ibland att man bara var sådär naiv och inte visste vad alla dom där känslorna var.

Vad är det som får mig att vara kvar i dåliga grejer?

Alltså jag förstår mig bara inte på mig själv och det gör mig så jävla trött! Jag är så glad för att bo här, jag är så glad för familj och vänner, för att man kan göra vad man vill, för att man är är ung, för att jag vet vad jag vill bli och jag älskar varje dag då jag får vara ute och jobba med barn. Jag har aldrig varit den där tjejen som tror att en kille ska lösa mina problem så det kan inte vara den grejen. Jag vet precis hur jag blir när jag träffar nån, tycker han om mig fast att jag gråter ibland? tycker han om mig fast jag tänker för mycket? tycker han om mig fast att jag gärna sitter bänkad vid tv:n då debatt börjar? Tycker han om att jag älskar att prata, men ibland blir tyst för att jag blir rädd. Kan jag ligga på det här sättet eller korvar sig min mage då? (hans förra tjej hade säkert ingen korvmage, men det går ju att kolla upp hur hans ex ser ut och jämföra sig lite, bara för att bevisa sig om att det verkligen var så för att hata sig själv pyttelite mer), gillar han mig bara om hans kopisar säger att jag var okej och tycker han att jag är finare på bild en när jag ligger och dregglar med ruffsigt hår på hans kudde?

Tror jag att man måste vara perfekt? måste man hitta någon som tycker man är perfekt? Jag tycker inte det. Frågan är varför jag ofta har träffat dom som verkar tycka det. Eller är det kanske mina hjärnspöken som säger det till mig? Men det kan det inte vara heller. jag försöker hitta en slutsats här men den lär inte komma så jag fortsätter babbla skit som ingen fattar. Men jag tänker, om man inte har varit i ett förhållande där man ofta blir klagad på kanske man inte vet vad jag menar. eller jag försöker fatta själv om jag har tagit skada av det iaf.

Första människan älskade nog mig. Men osäkerheten visade sig i allt som jag inte fick göra, vi band oss så hårt att allt dog, såklart. Men på den vägen fick jag inte prata med killar, inte umgås för mycket med mina vänner, inte ha på mig vissa kläder, inte titta på folk på stan, inte glömma att ringa varje gång vi var borta från varandra, såfort den ena skulle göra något i sitt liv så var det ju bara svartsjuka och tårar, även från min sida. Varför kunde jag aldrig erkänna att jag hade fel, varför sa jag aldrig förlåt, varför skrek jag då han hävde ur sig nått om att jag varit otrogen och ljugit, varför kom jag så sent för så att du trodde jag hade varit med nån på affären, varför hade jag på mig fina kläder när jag skulle ner och fika på stan, varför sommarjobbade jag med en kille, varför hade vi grupparbete i skolan där vi umgicks både tjejer och killar? Jag menar inte att jag undrar varför, men av att höra det där konstant blir indirekt att man gör fel någonstanns. och att höra det av en äldre människa som jag satte först framför allt på jorden. Det kan inte vara konstigt att även en ganska stark människa blir liten.

Sen det andra, åtta månaders fram och tillbaka velande. Där jag alltid var sur eller ledsen, alltid fikade för länge med vännerna, alltid raggade på mina killkompisar, var för djup eller för feg eller för dum i huvudet eller tänkte för mycket eller krånglade till allt. ena gången kunde jag få nyckeln till lägenheten, andra gången behövde vi inte höras på 2 veckor.

Nu nämner jag inte allt som var bra men negativa grejer fastnar ju lättare och verkar sitta kvar längre, men vill bara ha koll på om det har med det att göra, att man blir en liten jävla mes sen. Jag vill inte vara en mes. Jag ska inte vara en mes.

Jag vill bara inte ha kvar dom där spåren i mig om att jag är kass. Vem har rätten att egentligen klaga? (jag har gjort det jag med tyvärr) Men varför skiter man inte i det då, om man ändå vill ändra en människa? då kan man väl lika gärna vänta på nästa.

Jag fick kanske inte fram nått, men det kanske blev lite klarare i mitt huvud. Och jag är inte den som behver älta det här, jag vet att det inte är så man kommer framåt. Men jag behöver bara lite klarhet i mina steg på vägen.
tack.

Vi är människor allihopa. Jag har vissa åsikter, även fast en annan männsika har annorluna åsikter gör det inte den till en bättre ellr sämre människa, bara till en annan människa. Och det är väl det som är så vackert?