Lonito

Åh jag längtar efter att gå ut och gå i natten, ner till ljusen vid liseberg och människorna som går hand i hand hemmåt. Och jag med musik i öronen, högt så man inte hör nått annat än just den. Det är frihet för mig och bland det bästa jag vet. För att sen komma hem till en varm dusch och tända lite ljus. Man blir så ren av att ta en lång promenad. Tankar man har lägger sig och blir klarare och mer realistiska eller försvinner helt under den stunden. Åh vad jag ska njuta nästa gång jag ger mig ut :)

Nu mår jag illa, idag har jag ätit en räckbaugette, ett paket glass, två marabouchokladkakor, sen pasta med ketchup. UUUUUUSSSSSSCCCCCHHHHHH. jag är äcklig. eller jag ÄR inte äcklig, men jag känner mig äcklig. Men jag är sjuk, så jag skylle på det.

jag måste ha pengar också. klarar mig inte utaaaaaaan. Känner mig så jävla stressad när jag inte har pengar. Tacka vet jag att man får pengar på onsdag, en vecka kvar dock.

jag är sugen på att skriva om kärlek. Jag älskar mest att skriva om det, eller inte kärlek just men ni fattar grejen.
måste diska här också. vill ha ett samtal också. vill verkligen gå ut ocksååå. Men nähe inget där inte.
blir bigbrother här borta snart, men jag ska fan ha städat innan. tänk imorgon att vakna till ett rent hem, det har ju inte hänt den senaste veckan direkt.  Fan vad mycket blaj jag skriver nu. Kanske ska skriva nått annat. jag är så jävla platt i håret också, inte för att nån ser mig men jag råkar ju se mig själv när jag går till toan. men alltså lägg ett ägg nu emma.

Tänk om det skulle vara såhär ( nu är jag superduper emma-tror-att-kärlek-är-som-på-film ) Men ibland gör jag fan det, tänk iaf :) eller om man själv skulle göra det här. Alltså seriös är jag lite sjuk i huvudet för jag bygger ofta upp i mina ögon romantiska scener som jag vill ska inträffa mig. Dom gör ju inte det men iaf :)

Det är Tisdag kväll, och jag har precis borstat tänderna och satt på mig mitt mysiga nattlinne och släckt lampan. Det snöar stora flingor utanför fönstret så på morgonen när jag vaknar vet jag att det kommer att vara helt vitt utomhus. Bara det gör en lite lycklig innan man ska sova. Himlen har ett sånt där sken som det bara kan ha en vinternatt och det blir inte helt mörkt i rummet och jag vill inte dra för gardinerna. Då hör man en knackning på dörren och det isar till i hela kroppen -vem fan är det?! och jag tar närmsta penna som jag tror ska funka som kniv ifall det en mördare där utanför. Jag kikar i nyckelhålet men det är mörkt. Jag vågar inte öppna. och står kvar still som en pinne. det knackar igen. Efter ett litet tag öppnas brevinkastet och in kommer en liten lapp där det står : Du är söt när du är rädd, men jag är inte farlig :)  / ( oså namnet på den du önskar det skulle vara ).
Och jag öppnar då försiktigt dörren och där står han, blöt i håret av smälta snöflingor, lite röd om kinderna och sitt vackra leende som bara gör att man smälter i hela kroppen. -Hej, säger han försiktigt och tar sina händer under min haka och för sakta sin mun mot min och det kittlar i hela kroppen. Jag får fram ett svagt litet hej då jag fortfarande har andan i halsen. -Får jag komma in? Jag öppnar dörren helt, och jag står där i ett för stort och töntigt nattlinne med nallepuh och ruffsig i håret. Han kommer in och ställer ner sina kassar i hallen, kramar om mig, pussar mig lätt på pannan och  viskar att jag är det sötaste som finns. Jag klär av honom jackan, knäpper upp den översta knappen på skjortan och tar mina höänder runt hans hals samtidigt som jag ställer mig på tå för att nå upp till hans läppar. Det känns fortfarande sådär speciellt när jag kysser honom. Vi går in, jag sätter mig på sängen, och det är fortfarande mörkt i rummet. Han hämtar en kasse och tar fram några ljus och ställer dom på bordet och tänder. Efter det tar han upp en flaska vin och en box med jordgubbar. Häller upp i två glas och sätter sig med mig på sängen. Han vänder mig mot sig och ger mig ett glas. -Jag kan inte sluta tänka på dig Emma. Vad gör du med mig? Han är högst allvarlig och jag blir sådär fnittrig och vet inte alls var jag ska ta vägen utan smuttar på mitt vin istället. Han tar sin hand och lyfter upp mitt förlägna ansikte och tittar mig rakt in i ögonen och säger: Du är speciell för mig.

Hur gör man när man inte kan prata med dom man älskar?
Hur gör man för att inte göra fel? Hur gör man för att inte göra någon ledsen? jag kan inte ens skriva nu. Trots att det finns så mycket att säga.

Träffade en vän som jag inte träffat på länge. Hon sa att jag blivit smal så fort hon såg mig och att jag var fin innan. Det är skönt att folk vågar säga sånt. Det finns inte många som gör det. Pratade också om män, kärlek och hon sa många kloka saker. Och hon lät ganska lik en viss vän M, men det visste jag att hon skulle göra. Efter det köpte jag pizza och glass. och nu är jag trött. och idag har jag druckit fyra energidryck. Inte okej, imorogn börjar avvänjning. MAX en imorgon. så är det bara.  


god natt.

Och ännu en gång hade jag packat mina grejer i min väska. Jag har levt i en väska länge.
Och jag gick där med min redbull, solen sken igenom molnen och det kändes ganska bra nu. För det var inte okej.
Inte med dig, och inte med dig och magkänslan har väl varit där hela tiden men jag har svårt att lyssna till den.
Men den måste vara bra för att det ska gå. Jag måste vara bra för att det ska gå.

Såhär är det nu, jag måste vara helt singel ett tag nu. Ensam, själv. Jag kan inte gå in i något såhär. Jag kommer bara att förstöra saker som jag är nu. Jag känner mig hyffsat stark, jag känner mig glad och jag mår bra. Jag tror folk tittar på mig och tycker att jag är söt ibland. Jag är en ganska bra vän, jag försöker iaf, jag är en ganska bra dotter/syster. Jag gillar mig själv när jag tittar mig i spegeln och när jag springer omkring i underkläder.
Men såfort jag träffar någon, blir jag ju psykisktsjuk. Jag målar upp bilder, på hur saker ska vara, hur jag ska vara och hur han ska vara. Jag tänker på ifall han sover med ryggen mot. Jag tittar på telefonen hundra gånger. Och allt det här är ju inga stora grejer. Men när det blir hela min värld så blir det ganska stort. Jag vill inte att det ska vara hela min värld. Och det sjuka är att det inte är det egentligen, men jag gör det till det. Jag tror jag vill bevisa för mig själv så mycket som det bara går att jag inte duger. För det kan ju inte vara fel på någon annan. Varför måste jag passa med alla? Det är som att jag tror att jag såklart kommer bli kär, men jag har inte ens lätt för att bli kär. Var försvann jag i allt det här kärlekstrasslet? Och varför nöjer jag mig med allt? Varför kan jag inte ställa normala krav? Jag kommer kanske inte få svar på nått av det här, men jag vet iaf att det måste ändras på. Och idag kände jag däremot att vi passar nog inte ihop, inte från min sida heller. Och den känslan känns skön. Man måste inte nöja sig.

Jag tror att jag faktiskt saknar min inre trygghet, för jag letar tydligen efter den hos någon annan hela tiden. Jag vill att någon ska rädda mig lite. Men jag har ju egentligen inget att bli räddad från. Så vad är man så himla rädd för? Eller vad har jag för bekräftelsebehov egentligen?

Jag tror att jag eller vill iaf att jag ska vara en människa som gillar livet sjukt mycket, som älskar att vara själv ibland men att umgås med mina nära ändå är det bästa jag vet. Träffar jag någon så vill jag se vad det blir av det utan att skynda på allt så mycket, jag älskar spänningen och att prata bort nätter för att man bara vill veta allt om människan, att han ska vilja veta allt om mig.

En kär vän sa till mig att jag borde vara själv ett tag. Jag tror hon har rätt. Jag tror jag förstod det idag. Det är en sjukt stor insikt som jag inte har haft förut. Hon sa att jag skulle skriva upp vad jag tycker är viktigt om jag skulle träffa någon, så jag vet hur jag vill och bör bli behandlad, för det försvinner ju direkt jag träffar någon. En annan underbar vän sa att jag borde gå i terapi för min syn på mig själv och kärleken. Och jag kan inte annat än att skratta lite åt det. Hur kommer det sig att jag, som har bra värderingar i livet (enligt mig) på många plan, kan bara tillåta någon att pissa på en? Jag tillåter för mycket. för att jag inte ser mitt egenvärde. Det måste vara så.
Men om jag åter ska skriva ner vad jag tycker är viktigt, vad jag vill, önskar, hoppas och kräver. Och påminn mig om detta sen kära,kära vänner. För jag tappar ju lätt bort det någonstanns på vägen.

Det jag vill ha om jag fick välja fritt -
En man som ler när han ser mig, som vill kramas mycket, som håller om mig när vi sover, som vill träffa min familj, som tycker om att umgås, som vill involveras i mitt liv och i mina vänner, som har ett eget liv och tycker om det, som blir glad då det går bra för mig, som kan prata om hur han känner och tycker och tänker, som gillar att pussas, som är spontan och vill hitta på saker, någon som har humor och självdistans, som bryr sig om hur jag mår och tar det på allvar om jag är ledsen, som brinner för något, någon som accepterar hur jag är, någon som tycker att jag är söt i ruffsigt hår och morgontrötta ögon, som kan pussa mig utan att jag har borstat tänderna, någon som gillar att jag är en kärleksfull och kramig tjej.

Såfort jag ska skriva om vad jag kan kräva blir det ju super svårt så jag märker att jag har problem. Jag vet inte riktigt vad man får kräva. Och hos mig är det tydligen ingenting ifs, då jag går med på det mesta. Men som sagt ska försöka ändra på det här.

Krav för att det ens ska vara värt -
Någon som man litar på och som litar på mig. en öppen människa. någon som lyssnar på vad jag har att säga och respekterar mina åsikter, kärleksfull, någon som tycker om att prata.

Fast det här med krav och att välja fritt. Man kan väl välja fritt? Så jag vill egentligen ha någon som passar in på den bilden jag skrev först. Men byggstenar måste vara ärlighet,respekt,tillit,humor,känslosamhet.

Det här kan kanske vara en början på den långa vägen jag har kvar. Men nu ska jag verkligen lära mig att vara själv, och att man inte bara ska nöja sig med något bara för att.

wish me luck :)

Usch det här är ju helt jävla sjukt.
Mina händer darrade och hjärtat slog 1000 slag på en gång och jag blir ju en sån jävla fjolla.
skärp dig Emma. Lägg ner det!

basta.

Jag träffade någon när jag var 14 och han var 17 tror jag. han hade rock och det var något sådant vi kallade honom. Han var stor, och han hade nog makt på något sätt över det livet vi gillade. Jag vet inte varför jag drogs till honom, han var inte ens intresserad. Ingen tyckte att han var speciellt snygg. Men för mig var han ju det vackraste jag sett. Mörk, och mörka ögon. Lång. Och aldrig det man räknade  med. Och jag fick honom aldrig mer än kort stunder. Men jag älskade dom stunderna. Dom stunderna då vi stod med hans kompisar och han berättade hur vacker jag var. Eller när jag ringde honom på nätterna och han sa att han saknade mig. Jag minns sista gången han höll om mig och pussade mig och sa att jag var vacker, men han var nog förlovad då. Och jag hade hunnit glömma den här svåra och mystiska man.

En annan kille, som jag hade suttit och tittat på i mina kompisars skolkatalog varje kväll när vi sov över. Vi pratade alltid om vilka som var snyggast och som man dog lite på. Jag satt alltid och tittade på honom. Han var ett år äldre och hade aldrig tittat åt mitt håll trots att vi befann oss på samma ställe på helgerna. Men han umgicks med de som vi ansåg vara lite "förmer", så jag vågade knappt titta på honom. Även här tyckte mina kompisar att min smak var otroligt dålig och förstod inte alls vad jag såg i honom och hans utseende. Men det brydde jag mig inte om. Jag har aldrig brytt mig om sådan tror jag. Sen en kväll var vi på fritidsgården som så många andra kvällar. Jag satt i tv rummet med några kompisar och några killar. Han kom in och satte sig brevid mig, jag blev helt sjukt nervös och sa egentligen inget vettigt. Efter ett tag viskar han i mitt öra: Jag går ut till lekplatsen nu, kom efter om ett tag, låt ingen se dig. och så gick han. Och kvar satt jag med darriga ben och ett leende smög sig på. Herregud, vad skulle jag göra nu? Okej, jag fattade att jag inte kunde missa den här grejen. Killen jag hade tittat på sjukt länge ville att jag skulle komma med honom. jag smög ut ifrån rummet efter några minuter, gick bort mot lekplatsen och såg honom stå lutad mot en vägg. Jag sa hej, vi började prata och efter ett tag drog han mig till sig och kysste mig. Jag hade endast hånglat med en tävttmaskin som var min första pojkvän som 13 åring och sagt till mig själv att jag aldrig mer skulle nudda en killes mun igen. det var inte alls som på film som jag hade trott. När den här killen rörde vid mig och mina läppar så visste jag inte vad som hände, det var visst precis som på film, och jag var huvudrollen. Mina ben var spagetti och jag blev helt varm. Jag log hela buss-färden hem och kände mig lite närmre vuxenvärlden.

Sedan en annan kille, som var ett år yngre men såg ut som 2 år äldre. Också han lång och mörk. Men han  hade varit ihop med min bästa kompis, och jag vet faktiskt inte varför han fick upp ögonen för mig eller varför jg sen fick det för honom, om jag ens fick det eller om jag bara tyckte det var så otroligt förbjudet som det också var och det är nog det jag har haft mest dåligt samvete för i min ungdom. vet inte om vi någonsin gjorde nått, det kanske vi gjorde. Men det var iaf aldrig okej, och kanske därför också spännande. Men jag minns att mina två vänner varit borta i ullared och om dom hade varit i sälen en vecka, kanske där av intresset uppstod, jag minns faktiskt inte. Men jag tror vi stod och kramades då vi väntade på bussen då ganska många skule bada på badhuset på kvällen för det var lov och öppet. Då kom iaf  min bästa vän och en annan vän och jag släppte honom. Men det var bara super komplicerat. Men vi satte oss iaf på bussen och han höll om mig hela vägen. Tror att han hette mitt namn på msn och massa sånt där som man fick ljuga om. Eller så har jag helt blandat ihop massa saker nu, men det var inget bra iaf. Men jag  inte heller att det någon gång var nått allvarligt. Men Såfort jag pratar med honom än idag så var jag hans första stora kärlek. Så jag vet inte hur det där var, bara att det inte var okej.

Sen så hade vi börjat på gymnasiet precis, det var sen sommar och jag åkte bussen med en kompis. På den  här bussen sitter världens finaste kille. Lång, mörkhårig, vältränad och bruna ögon och ett leende som man bara kunde smälta för. Vilket jag gjorde. Han gick av nån hållplats innan oss och vi pratade om honom då han stigit av och han var faktiskt lite svår att sluta tänka på. På kvällen kom jag hem och en kille har då addat mig på msn (det var då det var super populärt) Och vilken kille var inte det? Jooo deklart det var han :) Gissa om jag blev glad. han var två år äldre än mig och gick i trean på gymnasiet och jag bara i ettan.  nästa dag sprang jag på honom i korridoren och han sa hej och log. Vi hade också pratat kvällen innan om  att det skulle vara en bra dag om han fick se mig nån gång. och samtidigt som vi gick förbi varandra sa han: Det blev en bra dag tillslut idag iaf. Och jag log tillbaka till honom. Efter det sågs vi på gymmet och han frågade om han fick följa mig hem. Han var verkligen det vackraste jag sett dittills.

Efter det kom väl han med stort H, trodde jag då iaf. Blond, blåa ögon, lång, modellsnygg och han visste om det. Men vi älskade varandra för allt vad vi var. tror jag. Och vi försökte. och så älskade vi lite till. Och grät en himla massa där emellan. Finns så mycket att berätta om det där men jag har ältat färdigt det vid det här laget. Och jag är mest tacksam för alla dom bra stunderna vi fick. Och för den "jag kan inte leva utan"- kärlek som vi hade. På gott och ont.

Sen gick det ett bra tag, jag började jobba som mattant och sprang in i en kille med mörka drag och en stockholmksdialekt som jag dog lite för när han hälsade på mig då han skulle hämta mat. Efter ett tag frågade han om vi skulle ta en fika på kvällen, jag tog min första kaffelatte och vi höll händer brevid ljuset på bordet. Han sa att jag var vacker och utstrålade nått speciellt. Jag följde honom tillbaka och vi kramades länge. Och jag halv sprang hem i kylan men hans ord värmde mig hela vägen.

En annan man, som också gjorde lumpen. Också han mörk och lång :P. Vi alla tjejer som jobbade där spanade ju såklart på dom läckraste killarna. Och jag hade fått syn på honom. Han hade aldrig sagt ett ord till mig men det lös om honom. Han hade en tunn guldlänk runt sin hals och såg skitsnygg ut i grönakläder. jag jobbade en helg och han hade helg tjänstgöring. Efter middagen kom han fram och sa tack för maten.  På kvällen var det fest och jag sa till mina vänner att jag hade träffat mannen i mitt liv. Vi skrattade åt det. På måndagen kom han fram igen, och vi började prata. Och på den vägen var det. Tillbringade mornar i uppsala i ragg- sockar och hans rosa skjorta. Och vi åt chips på min balkong, och han sa att alltid att jag var perfekt och att det inte fanns något som han inte tyckte om. Jag var smickrad. Och han var otroligt snäll.

Efter det började vi festa med några andra lumpare, och en blond,lång kille med mörkbruna ögon fångade mitt intresse. Och vi tillbringade kvällar på fik, hemma hos mig, eller på bio, eller lekte lekar på förfesterna och drack öl på torsdagar. Jag fick se hans ö som han bodde på och vi tog promenader med hans hund och hans mamma  lagade äppelpaj.

Sedan pratade jag sönder nätterna med en man jag inte kände som bodde i göteborg. Vi skrattade åt samma saker och jag kunde verkligen prata med honom i fem timmar i sträck och då är jag absolut ingen telefon människa. men det gick hur bra som helst. Efter många om och men åkte jag ner till göteborg, ljög lite för mamma men stannade där i nästan en vecka. Och sen var jag fast i typ 10 månader. Och det belv hotellnätter, skalade räkor, lagade middagar, tända ljus, tvspelskvällar, festande, gråtande, velande, flyttande, skrattande och insikter.

Sen var det en lördagsnatt, två fulla tjejer går på en spårvagn från härlanda för att träffa några norrlänningar och ha en rolig kväll. Vi var ganska så förfriskade om man ska säga så. På en plats lite längra bak sitter en man som i dimman ser otroligt snygg ut, svart kappa, brunt hår och ljusbruna ögon och ett leende som är det charmigaste jag någonsin sett. Vi börjar iaf prata, och han följer oss till dit vi ska för att sen gå hemmåt. Innan han går säger jag nått i stil med att vi får höras, men han säger då att han inte har fått mitt nr, men det fixade ju Emma lätt. Hans Sms är dom mest spännande jag läst. När jag väl träffade honom i verkligheten, några veckor senare så var han precis så vacker jag mindes honom, och med en självdistans som jag älskar och skämten innehöll ironi i en måttligmängd. Vi drack rödvin och åt förrätter på hans matta i vardagsrummet med melissa horn i högtalarna och massa tända ljus.

“Du får inte förlora tron på mänskligheten. Om några droppar i oceanen är smutsiga, så blir inte oceanen smutsig”

ajja, men man kan ju lika gärna lägga sig ner och blunda ett jävla tag då.

även om man försöker få ett okomplicerat liv så lyckas man ju inte.



över och ut.