Lonito

Jag ska börja gå ut och gå mer UTAN musik har jag kommit på. Det är ju då alla tankar kommer. Iofs vill man väl inte alltid tänka, därför är musik bra för man får nått att tänka på som tillhör låtarna, bra och dåliga saker oftast. Men man kan iaf styra lite över genom att välja låtar och då också lite veta med sig vad man kommer få för tankar. Konstigt det där.

Men iaf, jag gick till ica och orkade inte ta på mig ipoden så jag började fundera lite, oj sicken skräll tänker man där :P men så var det iaf.

Jag tänkte iaf med det här med utseenden som man dör lite på. Läste nämligen precis innan en artikel om att 1/3 av alla par säger att dom föll för varandra vid första ögon kastet. Jag har alltid varit skeptisk till det där men när man vänder på tanken så tror jag för sjutton att det har en poäng. Det stod också att om någon tilltalar en med sitt utseende eller tvärt emot inte gör det, så ser man lättare alla fördela och vänder mycket till det positiva i första mötet med någon som attreherar en, om man pratar om kärlek/dejting i det här fallet. Och fyfan vad det är sant. Jag menar inte att man inte kan bli kär i någon som man från början inte tyckte var speciellt snygg, jag håller helt och fullt med om att man blir vackrare om man är fin som person. Men jag tänker närmast på det här med när man inte känner någon, och hur det är dem få gångerna man träffar någon som man bara kan svimma lite av. Det händer ju inte ofta direkt. Och det behöver inte betyda att man är dö kär i den personen, men det finns ju verkligen vissa människor som bara har nått tilldragande. Inte just något som andra kanske tycker är snyggt, och det kan skilja sig mycket från kille till kille (om det är det man spanar på). Det är ju det där som man inte kan sätta fingret på. Och jag tycker det är så sjukt jävla häftigt. Sen finns det ju hundratusen som är fina,snygga,söta mm. men tänkte bara belysa den här känslan som man får av vissa personer.
Och det här kanske egentligen inte handlar om ett utseende. kanske är det något som finns i ögonen på de här personerna ( och nu menar jag att alla har sin "egen" sådan person som de blir skakiga av när de ser på) Inte att det finns en person som typ "brad pitt" som alla tycker så om ( nu tycker inte jag ens att han är speciellt snygg iofs ) men det är inte i den där snyggsnyggheten det sitter i, utan i nått annat.

Ajja jag vet inte riktigt var jag ville komma med den här utläggningen. Mest att jag tycker det är så sjukt häftigt att för mig kanske vissa människor har den effekten med ett tilldragande drag, och att jag kan ha det hos andra, och att det inte ritkigt ligger i ett utseende utan i en känsla.

nog om det.

hejhopp

Och jag saknar massor ikväll. honom.
Jo så är det iaf, blir ju inte lättare. Men det vänder kanske det också. Allra svårast är såklart minutrarna när man är i varandras armar för sista gången, när han blir blöt på kinden för mina tårar inte slutar trots att vi är så nära, och trots att den famnen är det som gör mig trygg. För det var verkligen så. Och dom där ögonen gav mig pirr i magen, det där leendet smittade av sig. Så var det. trots allt annat.
Och det svåraste nu är att det inte skulle behövt mycket för att ta alla steg tillbaka. Jag vet att jag inte kan höra av mig, det finns innuti mig och det är inget alternativ. Såklart gör det allt svårare, trots att det är det enda rätta. Jobbigast att det skulle funnits hundra sätt för honom att ta mig tillbaka, om han hade velat, men jag bestämde mig innan att sms inte skulle räcka nog. Så jag håller kvar i det. Varje gång jag går upp för min trappa tänker jag OM han skulle stå där, om det skulle ligga ett brev innan för dörren. Det skulle göra allt. "som tur är" så gör det ju inte det. Och jag visste väl hela tiden att om jag skulle gå, så skulle det inte bli mer. Jag höll kvar inågot som inte ens fanns. Men för mig fanns det. för mig fanns något mer, en dröm kanske, men den var iaf väldigt fin.

Värt att sitta och tänka på iofs, men jag kan ju inte låta bli.
Jag vill somna hållandes hans hand igen. fyfan vad jobbigt det är.


Men man klarar sig, man klarar sig till och med fint. Man träffar folk, man umgås med sig själv, man går ut, man flirtar, man dejtar, man pluggar, man andas och lever. Jag klagar inte på det liv jag lever, för det är fint, vackert och jag blir lycklig av det jag har. Men han finns fortfarande kvar. såklart.


Jag försöker att vara stark, jag försöker klara mig. Men sängen känns så stor här utan dig. jag undrar hur du mår och om du tänker på mig nu. I mina tankar finns det bara du. Och jag vet, jag vet. Att jag inte fungerar utan dig. Men jag vet, ja jag vet. Att allting kommer ordna sig, om jag får somna brevid dig. Dagen är okej, men på natten blir det svårt. Ensamheten slår mot mig så hårt. Jag klarar ingenting och allt jag gör blir bara fel, jag känner mig så obekväm och stel. Och jag vet, jag vet att jag inte fungerar utan dig. Och jag vet, ja jag vet. Att allting kommer ordna sig, om jag får somna brevid dig.


jaja. Man kan ju dock göra andra saker i livet nu utan att hänga upp sig. alltid nått. Ska lägga mig tidigt ikväll, för imorgon ska jag sova ut, sen börja träna som den jävla latis jag blivit, sen barnvakt. Jag tror jag ska ta världens längsta promenad imorgon kväll och lyssna på ingen soldat. Den behövs hos mig.

Nu väntar mitt upptappade bad och debatt i badrummet. Mys.

Jag är lite tom.
Just nu skulle jag bara vilja gå ut och gå och lyssna på ingen soldat och titta på stjärnorna och kvällens blåa ljus. Det är fint på himlen nu.
Jag vill städa upp här hemma, men kraften är inte här än. Kanske kommer imorgon. Imorgon ska jag köpa kaffe på pressbyrån och åka spårvagn. Jag saknar det när jag inte gör det. Min vardag.
Sen ska jag försöka plugga den här veckan, bibblan och jag funka ihop :)
Det är konstigt det mesta just nu, eller jag brukar känna mig mer ensam och ledsen vid sånna här tillfällen. Men nu så, näe jag gör inte det. Jag kanske börjar lära mig att lyckan inte ska ligga i någon annan utan i mig. jag vet inte.

Nu ska jag äta ben & jerrys och titta på wallander.

nattinatt.

Är det inte för gött när en tanke bara slås in i en som att den är så himla självklar fast man tidigare aldrig tänkt i dom banorna? jo!
Och nu när jag satt ute på bänken så kom jag på vad det är jag älskar med den här typ av "lycka", vet inte om man ska säga lycka men välmående och ett med sig själv kanske är bättre.

Det är den här grejen med att jag alltid har velat kunna vara lycklig själv. Att må bra med sig själv. Och när man gör det, dom korta stunderna det infaller, när man är själv. Jaa alltså, jag älskar det så högt bara för att det är ju en lycka som ingen har gett mig och därför inte heller kan ta den ifrån mig.För den är min egen och jag måste ju då ha skapat den själv. Alltså den jävla grejen är så sjukt häftig! Såklart att man behöver människors kärlek och nära vänner/familj/pojkvän. Dom lyfter ju upp allt, ger glädje, lyfter upp en så att man kan andas när man är under vatten. Men tänk att man själv har en kraft att hitta dit. jag tror nämligen att den finns, och att den är stark. Ingen kan ta det ifrån mig som jag känner nu, för jag låter inte den här känslan vila i någon annans armar. Det är också därför jag så strakt kämpar emot kärleken, för man läggar någonting i någon annan. Man ger bort, och detta kan den här människan slänga bort som ett gammalt papper som inte behövs längre. Jag vet att detta gör det svårt att ha kärleksrealtioner när man ser det på det här sättet, men jag tror att det får vara så tills man är tillräckligt stark. Dock är det starkt att våga ge av sig själv, att förlita sig på någon annan ibland. Lika starkt fast på ett helt annat sätt. Men jag kan redan det där, jag har redan gett bort mitt liv för många gånger, låtit min glädje sitta i fel saker. Om jag träffar någon nångång vill ja ha kvar att jag älskar att vara själv, att jag är trygg, att om någon av oss väljer att lämna varandra så klarar man sig iaf, för man har sig själv. Det tror jag går om man inte förlorar sig själv varje gång på vägen. Att jag är lika vacker utan den där personen.

kanske massa svammel nu. Men ändå. tror det är bra för mig att lära mig tänka så här. lättare i teorin än praktiken, men övning kanske ger färdighet. I hope :)

idag så är jag bara sådär lycklig som ja, jag vet fan inte varför eller hur jag bara är det. Känns som jag bara vill vara ute och gå hela dagen, och tänka på att det inte alls alltid är så jävla svårt. Ibland är det så att man bara kan vara, man kan vara med sig själv och bara känna att allt stämmer iaf. Jag gick en sväng til stan förut, över bron och såg det glittrande vattnet, och lyssnade på lars Winnerbäck, denna man. Tänk att jag inte har fattat att han är så bra som han är. PLUS at jag typ inte alls har lyssnat på något av det han gjort, alltså har jag massor mer att upptäcka. Underbar känsla. Och när jag gick där så kom ju världens bästa låt som jag aldrig har hört förut, allvarligt talat, den här låten sitter i mig nu. Jag älskar låtar som bara går rakt in, och ett parti älskar jag, när hon som sjunger med honom hörs tydligt och jaa jag skakar ju nästan av det. Förundrad över nått som är så vackert.

Ingen soldat

himlen faller ner, det svider till där kniven skar
har vart vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar. Känt om hjärtat sitter kvar.
jag har litat på imorgon som en troende tror, jag skulle gjort så annorlunda om jag gick i andra skor.
Om jag gick i andra skor. Jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till, inga korståg jag vill gå.
Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still. Jag fungerar inte då, jag är ingen soldat.
Jag tänker inte så.
Det har härjat krig i huset, det har härjat krig i mig. Mina ögonlock är tunga nu, snart drömmer jag om dig.
Snart drömmer jag om dig. Jag har aldrig stått vid fronten eller försvarat det jag har, men i skärvorna och i flagorna ligger ändå allting kvar. Ligger allting ändå kvar. Jag är ingen soldat, har inga vapen att ta till, inget korståg jag vill gå. Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå stil. Jag fungerar inte då. Jag är ingen soldat.
Jag tänker inte så.
I rispan från din vrede, ska jag sätta jord och så. I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå.
Jag är ingen soldat, har inga vapen att ta till, inga korståg jag vill gå. Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still. Jag fungerar inte då. Jag är ingen soldat, har inga vapen att ta till, inga korståg jag vill gå. Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still. Jag fungerar inte då.



alltså det finns ju inga ord som kan beskriva det bättre. Den här texten är ju jag.

 

Sitter btw här och äter min egen soppa/gryta som jag har gjort o känner mig bara för jävla stolt. Emma har lagat mat och äter den. KORS i taket.

funderar på att ta en runda till mar lars i öronen, vill gå över eriksbergsbron, den är ju så vacker. har bara åkt där med bil två gånger. Men till fots känns ju mer liksom :) undra om jag hittar. Jaja vi får se.

 

trevlig söndag.



"I rispan från din vrede, ska jag sätta jord och så. I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå."

Idag kom jag på nått som jag fan aldrig har fattat riktigt. Men jag satt på spårvagnen och hade min vanliga dialog med mig själv och tänkte på vad jag borde, och att min dag nog inte skulle bli som jag planerade igår då jag försov mig och fick kuta som en galning till spårisen. Men så satt jag iaf där ocg blev så uttröttad av mig själv. Oså ploppade frågan upp: Vad vill du Emma? Och så började jag tänka på det mer och mer och tillslut sprack man ju upp i ett leende. För det här med att vilja är ju en så jävla bra grej. Inte borde och måste, dom är inga bra grejer. Sen såklart att man har måsten men det beror ju oftast på något man vill ( tex betala hyran, joo för jag VILL ju fakitkst bo i min lägenhet osv.) Men jag menar det här med vill, jag tänkte också på hur jag ville vara. Vi har pratat mycket om sånt, men jag menar ska man inte bara vara det man vill vara? Borde det inte vara så att man är det man vill vara. Det är ju skit konstigt om man är nått man inte vill vaa ( nu låter detta lättare sagt än gjort) men när man tänker på det är det ju helt sjukt. Klart man ska vara den man vill vara. Jag tror att ju mer man tänker på det här med vill, så blir ju livet helt annorlunda inom massa olika tankebanor. Tillexempelt : Vill jag prata med den personen just nu? Vill jag gå ut och ta en morgon promenad eller hellre ha lång sovmorgon? Alltså fattar ni grejen, det är ju bara så jävla bra. Det går ju att tänka så om det mesta. Och man ska ju göra det man vill! när man vet lite mer vad man vill, vet man ju lite mer vem man är. För man måste ju på något sätt vara den man vill. Och är man inte det, det är ju då man inte är sann mot sig själv. Vilket jag har känt hundra gånger. Man kan ju iaf prova med några små saker varje dag tänker jag. För det är ofta det hopar sig massa jobbiga tankar och grejer, men i allt det tänker man ju sällan på vad man vill.
sjukt mycket vill i den här texten. Men mer VILL till folket tror jag på.

natti.