Lonito

Ikväll skulle jag kunna dansa och sjunga hela natten.
Men det ska jag inte, upp och jobba imorgon.
Men bara att känslan och lusten finns gör mig varm innombords :)


Nu lite bilder på enligt mig den vackraste/snyggaste/sötaste/sexigaste människan i världen typ!

Just nu är skönt. Alltså vad dom orden betyder.
Just nu behöver jag inte. Man behöver inte tänka att det alltid ska vara så här. Men att låta något få vara ett tag istället för att springa efter något hela tiden kan jag tro är vad jag behöver. det är ju aldrig försent om man vill börja springa igen så att säga. men Därför ska jag skriva ner allt vad jag inte behöver. Skala av. Lägga ner. Man behöver liksom inte. Inte just nu.

Ligger förresten och lyssnar på Fattig bonddräng med tommy körberg. Finns det något bättre just i natt?`

well åter till funderingarna.

Allt detta är alltså bara saker jag inte behöver. ska försöka att alltid tänka; Du vet att du inte behöver det här va?

Jag behöver inte sminka mig varje morgon.
Om jag inte sminkar mig behöver jag inte granska mig i varje spegelbild.
Om jag sminkar mig behöver jag inte studera och komma underfund med att jag ser okej eller inte okej ut varje gång. För jag lovar den tanken finns varje gång jag står vid nått som speglar mig. Och ja varje gång man går på toan, varje morgon, varje gång jag kommer in till mig eller någon går jag till spegeln. innan jag tar av mig sminket speglar jag mig, efter jag tagit av mig det. tror jag står i ett provrum nästan varje dag. Jag speglar mig alltid. (alltså inte konstigt att jag ska koppla ihop utseendet med allt annat)
Till råga på allt så när man blir äldre så är ju inte det här med utseende allt. Man ska liksom duga som person också. har man förut dugit pga sitt utseende och inte tänkt på sin person. Blir det lite jobbigt när man fyller 23 och fattar att man kommer inte långt på det. Så ekvationen går ju inte riktigt ihop att bry sig så mkt om ett utseende som inte spelar någon roll. hoho Emma, är du där? PUCKO. och jag vet att allt det här låter sjukt men om jag inte skriver ner det fattar jag inte och så fortsätter man i samma bana.
Alltså, jag behöver inte sminka mig om jag inte vill.
Jag behöver inte köpa nya kläder varje dag.
jag behöver inte fundera på vad jag ska ha för stil varje dag.
Jag behöver inte fundera på vad jag ska färga för färg på mitt hår varje dag.
Jag behöver inte konstatera att jag borde gå till gymmet varje dag.
jag behöver inte läsa bloggar.
Jag behöver inte köpa hälsotidnigar varje dag.
jag behöver inte tänka på vad jag ska äta en gång i minuten.
Jag behöver inte köpa hundra självhjälpsböcker.
Jag behöver inte fundera på var jag ska bo varje dag.
jag behöver inte sitta på AMS och kolla på jobb varje dag.
Jag behöver inte sitta och undra om det här är allt som det kommer att bli.
Jag behöver inte vara rädd när jag inte har nått att göra.
Jag behöver inte känna att jag måste göra något av värde hela tiden.
Jag behöver inte säga att jag mår bra om jag inte gör det.
Jag behöver inte vara rädd för att må dåligt nu.

Bara för att något är som det är nu så behöver det inte alltid vara så. bara för att jag tycker det är så jäkla krångligt att behöva analysera allt, tänka på allt, undra om allt så behöver det inte alltid vara så. och behööver det det så tror jag man kan lära sig leva med det. Lära sig hantera saker. så att det funkar ändå. så man orkar ändå, så man tycker saker är roliga iaf. Man behöver ge sig själv tid. det är något jag behöver istället för allt annat som är inte behöver. Men man kan liksom inte skynda på att man ska tycka att det man gör har en mening, att skynda på att saker ska kännas bra och roligt. ( eller jo det kan man för så har jag gjort förut men jag tror fan inte det är rätt sätt, inte för mig och inte just nu )

Man behöver inte träffa massa folk.
man behöver inte gå ut och festa.
man behöver inte göra nyttigheter.
man behöver inte vara rädd att ringa till någon om man vill prata.
Men behöver inte fundera på om man ska skaffa hund varje dag.
man behöver inte tänka på att man måste träffa kärleken.
man behöver inte vara rädd för att vara beroende av någon ibland.
Man behöver inte prata om man inte orkar.
Man behöver inte befinna sig i ständig panik.
Man behöver inte göra massor.
Men man behöver inte heller känna att man inte ska göra något.

bara att skriva ner det här gör det så himla skönt. iaf nu ikväll. Sen kanske jag vill göra massor av saker. det vet man inte. men kanske inte just nu.



just nu vill jag plugga. just nu tycker jag kursen är rolig. just nu vill jag läsa kurslitteratur om fritidspedagogik på biblioteket. just nu tycker jag min lägenhet är lite för liten men ändå mysig. just nu orkar jag inte träffa massa folk jag inte känner. just nu vill jag träffa mamma och pappa. just nu vill jag umgås med människor jag älskar. just nu gillar jag att titta på film. just nu vill jag bli vän med mig själv, min kropp och min lilla vän.
just nu vill jag inte göra något drastiskt och fly (det vill jag väl) men man kan ju ändå prova att stanna lite längre i känslan. det kanske kommer en annan. eller försvinner. jag vet inte.

näe nu ska jag sova innan jag hostar sönder.

natti

Aj....

har läst igenom Annika Marklunds blogg och gråtit floder.
Det gör ont, och jag blir rädd.

rädslan, alltid denna rädslan.















Vi pratade om allt, precis hela tiden.

 

Varje gång vi skildes åt dröjde det bara minuter innan en ringsignal började spelas i min ficka, den som är bara din – om nu inte jag hann först. Vi hann ju inte prata färdigt! Det fanns alltid något roligt vi glömt att berätta, ett ämne som behövde dras ännu ett varv. Eller så ville jag bara höra din röst.

 

Tiden räckte aldrig till. Det var som om vi visste.

 

Men hur skulle vi ens anat?

 

Vi hade ju hela livet på oss. Det var du och jag i evighet och vi planerade därefter. Vi visste precis vad du skulle säga på mitt bröllop, vad dina döttrar skulle heta, hur vi skulle lägga upp schemat på skrivkollot vi ville starta.

 

Hur skulle vi anat att du skulle bli sjuk igen? Du hade ju blivit frisk. Besegrat cancern, fått en ny chans. Och som du tog den. Din energi, ditt engagemang och ditt hisnande tempo skulle fått vem som helst att gå in i väggen. Du startade upp ett museum, arbetade för Röda Korset, spelade in en skiva, höll i kulturevenemang, jobbade på tidning och reste runt jorden – samtidigt som du alltid, alltid hade tid att dricka te i timmar, köpa färggranna skor och krypa upp i soffan och se på fåniga teveserier med mig.

 

Du var den bästa vän jag någonsin haft och någonsin kommer att få. Den som visste allt om mig, den enda jag vågat berätta allt för och den enda som velat lyssna.

 

Kanske borde jag förstått att du var för bra för att vara sann. Att inget så vackert som det vi hade kunde vara för evigt. Men jag förstod ingenting. Jag trodde bara att jag haft tur, sådan osannolik tur. Dragit högsta vinsten.

 

De sista dagarna innan världen rämnade: Det var januari och du var mitt uppe i förberedelserna av din alldeles egenproducerade utställning på Nordiska museet. Jag flyttstädade lägenheten, packade ner mitt liv i lådor, skulle äntligen få flytta in i mitt drömhus på landet. Du pratade redan om vårt lilla gästrum med snedtak som ditt rum. Så ringde du en eftermiddag och berättade att du fått veta att smärtan i axeln var en tumör och…

 

Det här skulle blivit det bästa året. Vi skålade in tvåtusentio på en brygga i Smögen och bara visste att jo, det var nu allt började.

 

Hur skulle vi anat.

 

Vi pratade om allt, precis hela tiden. Men inte om döden. När vi i somras fick beskedet att behandlingarna inte verkat, att det inget fanns att göra, såg vi till att säga det som behövde sägas: jag älskar dig i evigheters evighet och skulle du dö så kommer du ha det så himla bra i himlen och sen kommer jag efter så väldigt snart, ja älskling, jag vet. Sedan pratade vi om livet istället. Bestämde oss för att tro på ett mirakel.

 

Men inget mirakel kom. Den tjugoförsta september somnade du in. Du hann fylla tjugofem.

 

En månad har gått men ingen tid passerat. En enda lång inandning. Jag vaknar varje morgon och det är fortfarande tisdagskväll, din storasyster Lisa har nyss ringt och sagt orden jag fasat för varje ögonblick sedan i januari.

 

”Det är över nu.”

 

Utan dig har allt avstannat. Jag duschar och borstar tänderna, kokar pasta och äter den, skriver mina texter och pratar om vädret med grannarna eftersom jag måste. Ibland ler jag, skrattar till och med, eftersom jag borde. Men det är inte verkligt. Jag imiterar ett liv, eftersom det måste gå vidare. Jag vet bara inte hur.

 

Allt jag vet är vi inte hann prata färdigt. Att jag väntar på en ringsignal ska börja spelas i min ficka. Den som är bara din

En välbehövlig dag. Så mycket tankar och funderingar som jag aldrig vågat snudda vid. En så vacker vän.
Jag kanske ska försöka ta lite till mig. tack boken. 30 sidor kvar som jag spar till imorgon.  Nu får den förklara när jag inte hittar mina egna ord.

 

På något sätt, och jag funderar som sagt fortfarande över hur, gled bestämmande rätten över min egen kropp mig långsamt ur händerna. Kanske sålde jag den för att ett fåtal minuter få bada i hans soliga uppmärksamhet, eller kanske hade jag bara inte avtalet på mig. Jag hade inga bevis tillhanda och inget att komma med som kunde förhindra att han tog över. Inte förrän det var försent. I samma ögonblick som han föreslog att jag inte skulle ta bussen hem så sent den natten stod jag nämligen handfallen. Jag vet inte om jag ville men jag hade inget att komma med. Ingen rätt att neka. Hans rätt till min kropp hade smugit sig på mig.

Mer än något annat behöver hon inför sig själv kuna svara på fråga hur allt det där otänkbart äckliga som hände kunde vara möjligt. Eftersom hon behöver ett svar fortsätter hon att söka tills hon finner vad hon leter efter. Nästan utan undantag hittar hon alltid två eller flera ögonblick där hon såhär i efterhand kan konstatera att hon var oförsikti. Ögonblick då hon medvetet eller omedvete måste har provocerat honom, provocerat världen. För mycket höfter. För många öl. För glada skratt. Naturligtvis lyssnar hon inte på alla de som levererar klyschan:       " - Det var inte ditt fel". Hon behöver en förklaring och våldtäcksmannens beteende är för henne obegripligt, det som återstår är alltså hon själv. SKuldkänslor är i det korta perspektivet oändligt mer hanterbara än den hisnande insikten om att världen är en plats där onda saker tycks ske utan orsak.

Ja exempelvis finns det en långsam smärta som slår efter en sådan som om det skett inom en kärleksrelation. Ja han sa nämligen att han tyckte om dig, att han brydde sig om dig. Kanske till och med samtidigt som han pressade händerna för din mun och utstötte den lättnadens suck som man utstöter när man efter en lång dag på jobbet äntligen kan pressa sig in i det som tillhör en. Han kan nämligen vara sig själv innuti dig. Det är den enda plats på vilken han kan slappna av, äntligen känna sig stor. Det där han gör lämnar inga synliga märken, däremot krossar det med utsökt precision all din tilltro: Till män, till världen, till kärleken. Framför allt: Till dig själv. Du tror att du är galen eftersom du plötsligt lever i två världar. Bägge är kompletta, verkliga och fruktansvärt påträngande. I en av världarna säger han att han tycker om dig och i den andra använder han dig för vad det nu är han får ut av att göra sådär. I den ena världen är du hans flickvän för att han säger det, i den andra är du hans sexleksak, för att han säger att du är det. Dessa dina bägga väggar tycks hänga ihop för de existerar ofta samtidigt. Ibland går det fasansfullt fort och du hänger inte med. Det snurrar i huvudet. Det gör ont o ögonen av att försöka greppa. Vad är du? Vad är han?
Detta slår brutalta sönder din hela uppfattning om trygghet, mening och sammanhang. SMärtan är oerhörd när dessa skyddsvallar brister lika öronbedövande hårt och fullkomligt som blodkärlsprängs och knäskålar knäcks. Det är ljudet av en människas världsuppfattning som hänsynslöst krossas och det gör ont. Det är smärta.






mm lite utrdag från boken. jobbigt att läsa och ta till sig.
Sen kom det här i mitten av boken och jag tappade andan för jag tror hon skriver av det som känns inne i mig.



Efteråt så splittrades jag i två dela. Jag tror att kroppen och jag helt enkelt hamnade i otakt. Hon återhämtade sig mycket snabbare. En morgon vaknade hon bara och ville fortsätta med sitt liv. Jag försökte tala henne ur det hela, övertyga henne om att hålla sig inlåst i lägenheten ett par veckor till. Jag bönade och bad för jag var fortfarande rädd. Men jag hade inga argument. Det syntes ju inte längre på henne; Det var bara jag som inte kunde sluta tänka på det. Uppenbarligen var det mig det var fel på och mycket motvilligt blev jag tvungen att släppa ut henne i livet. Vi pratade aldrig om det igen, men så var vår relation inte den bästa. Hon blev den där vänninan som blev bjuden på alla fester bara för att hon är snygg, själv fick jag hänga med eftersom jag råkade vara hennes kompis. Jag följde med ut i vuxenvärlden fullt medveten om att folk egentligen hellre hade bjudit bara henne. Jag var beroende av hennes popularitet men bittert medveten om begränsningarna i min egen. det irriterade mig. Hon gick på dejter och hade pojkvänner. Hon fick alltid hångla med vem hon ville men hon ville inte så mycket. I brist på detta hånglade hon med dem som hånglade med henne och jag tittade på, alternativ satt och gömde mig under första bästa bord. Jag kände mig som ett jagat djur och jag började hata henne: kroppen. För att hon drig dem till sig. - Måste du ha den där jävla urringningen din jävla slampa, skrek jag. Hon ignorerade mig för att hon var van vid att jag i dessa perioder kunde bli hysterisk. Dessutom så visste hon att det var jag som behövde henne och inte hon som behövde mig. Antagligen hade dom älskat henne mer om hon inte gått och dragits på mig, det var iallafall det jag misstänkte. Jag började ganska snart hata henne. jag skapade en hel identitet ur att jag hatade henne. Jag var en sårad fågel och hon drog med sin figur och sitt äckliga glittrande sätt till sig allt det där som sårade mig: männen, uppmärksamheten, livet. En busvissling från ett berusat grabbgäng på tunnelbanan var under denna tid aldrig en busvissling från ett berusat grabbgäng på tunnelbanan. Det var en krigsförklaring. Det var salt i oläkta sår, det var ren skräck. Min reakton var aldrig rationell. Skräck är aldrig rationell. SJälva poängen med skräck är ju att på någon millisekund förstora upp och transportera en antydan av fara till genom nervsystemet så att kroppen förbereder sig på flykt. När jag tillslut inte kunde ignorera henne blev jag tillslut tvungen att hantera henne. Trots allt var jag den äldra och visare ( Hon uppstod i puberteten,jag hade varit med frånbörjan ). Jag bestämde att vi skulle leva. I början var det outhärdligt. Vi kunde ju inte sova. Har man inga magiska piller att förlita sömnen på så måsten man ligga på rygg, vrida, vända samt snällt vänta på den ynkliga dos vila som någon högre makt känner för att dela ut just denna natt. Under alla dessa nätter när vi försökte hitta till sömnen utan framgång började vi iallafall att prata med varandra. Det var så tråkigt och så förbannat långt till morgonen. Vi kramades och höll om varandra för första gången på flera år. På något sätt förstod jag att det var hennes försvarsmekanism och att min var en annan. Men att vi behöver varandra. Jag ska hämta hem henne och förklara att man får vara rädd, att man får vara förkrossad och alldeles förskräckligt ledsen. Att det inte är farligt att nå botten för att orka klättra upp till något annat. Vi ska hjälpa varandra.

bäddad säng och jag ser himlen från mitt fönster. Äntligen blå istället för grå. och jag trivs.
städat och fint så man bara kan vara. Känner mig lite konstig. Men har hört att en känsla bara håller i sig i åtta minuter. Antagligen hittar man väl en annan precis där efter om man inte blir avbruten.
en kopp kaffe från pressbyrån som har kallnat på fönsterkarmen bredvid, men jag dricker ändå. jag gillar ju mitt kaffe kallt.

lyssnar på disneymusik

" jag ser nått sött, och nästan rart. han som var elak och brutal så uppenbart. nu är han snäll, ja absolut. Jag undrar så vart han har gömt det där förut?
Hon såg på mig, visst var det så. och fast jag rörde henne så stod hon kvar ändå. jag har nog fel, ja absolut men hon har aldirg sett på mig sådär förut."

mysigt.

Näe ska väl duscha och ner och handla lite. ska fixa lite tönt saker ikväll tror jag.

hejhej

Vague sound of rain
pierces through my song again
but I get distracted by the way his toes move when he plays
so I let it burn

I just poured my heart out
there's bits of it on the floor
And I take what's left of it and rinse it under cold water
And call him up for more

And I say baby, yes I feel stupid to call you, but I'm lonely
And I don't think you meant it when you said you couldn't love me
And I thought maybe if I kissed the way you do, you'd feel it too?

He said I'm sorry
so sorry
I'm sorry
so sorry

He grabs my wrists
as my fingers turn into angry fists
and I whisper why can't you love me, I'll change for you
I'll play the part

And I say baby, so I feel stupid to call you, but I'm lonely
And I don't think you meant it when you said you couldn't love me
And I thought maybe if I kissed the way you do, you'd feel it too

Och jag undrar. Vad begär jag? är det ens mycket? man får ju förfan begära vad som helst. det finns liksom inget som är för mycket. Jag begär ungefär att bli respekterad. Inte ens det går liksom.
hur många gånger ska man träffa på folk som bara är så jävla obehagliga emellanåt. i vilka relationer det än gäller. Eller är det bara jag som begär för mycket? Men fan så är det inte. till en början kanske jag gör det, vill bli älskad mest omtyckt bla bla. bara för att jag är uppväxt med det. bortskämd liten snorunge typ.
Men jag tänker alltid två gåner : Emma vafan ge dig. det behövs inte. men sen när folk bara kan pissa på en. utan att ens visa den där respekten. så är det inte så jävla konstigt. Man blir så himla rädd tillslut. folkskygg blir jag emellan åt, tills jag orkar igen. tills jag släpper in igen. och sen samma visa. så ofta.
är det ett torp med djur mitt ute i skogen som är det enda alternativet? Eller dö? den här världen är så jävla äcklig emellanåt, mot en männsik som typ blir glad av en kaffe och på spåret. saker som inte är hemska är så vackra. bara för att det finns så mycket skit.

Jag ska aldrig vara rädd för att dö om jag vill göra något. detta är mitt största depressionsymtom. ( vilket dödsrädsla och hypokondri också är tror jag ) Men när jag känner att jag kan sätta mig på ett plan för att åka nånstanns så är det lika med att det inte spelar någon roll om jag typ dör. för det är det jag tänker om jag skulle flyga. att chansen att jag utsätter mig för döden är störst, inte att jag kommer överleva. jag minns så väl att jag tänkte såhär för länge sen. det spelar ingen roll för det gör inget. sjukt hemskt va?

men jag kommer inte lägga mig och tyna bort för jag vet inte ens hur man gör. i min värld så kan man inte ens göra så. jag är vuxen. man gör om gör fel och gör rätt. man försöker tills man blöder och efter ett tag går det lite bra. så det är väl det som är grejen. eller jag har ingen jävla aning längre. mina tankar gör ju så jag går sönder. Var ska jag?  borde jag flytta? Vill jag vara kvar? vill jag skaffa mig något annat? kan inte jag hitta någon som alltid vill vara där med mig?

och jag får ett sms från honom "jag gillar dig Emma." och ett till direkt därefter "Jag älskar dig. som individ. det vet du, det vet du."     jaha?

var ska man vända sig? snälla gud kan du inte bara fånga upp mig..

den här låten lyssnar jag på var jag än går för allt detta ekar i mitt huvud hela tiden:
Maria mena, just a litte bit


Bara lite starkare, bara pyttelite klokare, bara lite mindre behovskrävande. Kanske så kommer jag dit?
Bara lite sötare, bara lite mer medveten, bara lite smalare, kanske kommer jag dit?
Jag minns helt klart hur jag drog upp kjolen och frågade efter din tid.
Helt klart så kommer jag ihåg att jag aldrig konfronterade eller frågade vad jag ville.
Och kanske, kanske om jag blir bättre, kanske om jag utmanar mig själv.
kanske om jag skulle vara lite starkare, pyttelite klokare, bara lite mindre behovskrävande. Lite smalare, kanske så kommer jag dit?
Helt klart så kommer jag ihåg hur jag knäppte upp min skjorta och sitrrade rakt fram. Helt klart så kommer jag ihåg dagar av gråtande och då man nästan kände sig död.
Och kanske, kanske om jag var mindre, om jag kunde kontrollera mig själv.
Kanske om jag bara var lite starkare, pyttelite klokare, bara lite mindre behovskrävande.
kanske kommer jag dit?

har precis laddat in musik på min nya mp3.
laddade in absolut schlager. haha fyfan vad det är bra.
Dag efter dag gång på gång.. nanana :D
jomen jag älskar´t. ellert? jo.

näe ska kanske lägga mig på spikis och lyssna vidare.

härliga natt.

hejhopp

"Don't make someone a priority in your life when you are only an option in theirs"



sjuuuukligt trött. men har inte varit själv på länge så kände för att bara mysa. klippte mig också för att markera ett nytt år. eller nått sånt.
Läkandets år som vi sa på nyår. Mitt eget år. Där man lever lite som man vill.

Ska kolla lite på svtplay innan jag nanar.
Imorgon är det jobbelijobb och en fika med Fia.

Igår styrketränade jag på första gången på jag vet inte hur länge, och det är ta mig fan bland det roligaste jag vet. Hihi jag tror jag ska bli biff :D

gonatt

 

var i skövde en snabbis och fikade med mamma.

senare på kvällen får jag ett sms: " :) du är en toppentjej emma, så är det bara helt enkelt :) "

så jäkla söt min älskade älskade mamma.