Lonito

Och en härlig kund är TVUNGEN att kläcka den här kommentaren:
Har du gått upp i vikt?
var på jag svarar: ÖHH vad spelar det för roll?
och såklart har han inget svar.
Om jag inte tycker att det spelar någon roll, VARFÖR SKA NÅN JÄVLA GUBBE berätta det för mig? eller byr sig om det? eller fråga om det? Och det här är den största anledningen till att jag inte passar på det här jobbet. Eller rättaresagt att en viss del av mänskligheten är mongo och dom passar nog inte någon jävla stans!
Jag är på mitt jobb och har ingen lust att höra att jag är söt, att jag är snygg, att jag är smal, att jag är tjock, JAG ORKAR INTE DET. Vem ger vissa män rätten? Min kropp behöver inte kommenteras, jag bad aldrig om det.  

Om folk bara visste hur mycket jobb man lägger ner på att finnas i det här samhället, att diskutera, älta, tjata om hur bra man är. Att man duger, att alla komplex är skit, att kroppen bara ska få vara - och då ska det komma folk och bara kasta det i soptunnan. Och jag bryr mig inte det minsta lilla om den där jävlapucko gubben och hatade honom sedan innan, men själva grejen. Måste jag sätta en stor fet jävla lapp i pannan : KOMMENTERA INTE MITT UTSEENDE TACK. JAG BRYR MIG INTE!

Det bästa som finns kan ju vara att lägga sig tidigt.
Igår gick jag och la mig kl tio i åtta. Så nu vaknade jag av mig själv kl fem i sex, superpigg :)
tio timmars skön sömn!
Nu ska jag lagga mig och mysa lite till cissi wallin innan jag kanske kanske tar och tvättar.

Igår var jag i Skövde och det var faktiskt väldans mysigt. frukost hos mamma och pappa och sen fika.

Pusshaj

en sån där stark-skör människa. Det är nog jag.
Nu har jag varit på praktik en hel vecka, och sen jobbat sön, mån,tis, tors och varje dag innan dess suttit med fyra klasskompisar och skrivit tenta. Jag ska upp om tre timmar och ta ett så jävla tidigt morgontåg för att åka till tandläkaren i Skövde. Och vara social med familjen. Jag orkar egentligen inte just nu.
För när man går på i hundraåttio i några dagar behöver man vila. Inga människor, inga krav, utan mest bara ett mysigt täcke och regn utanför fönstret.
Men jag börjar känna den lilla fina sköra människan i mig, som jag i största möjliga mån tar hänsyn till. Så imorgon kväll ska jag bara kika på lets dance och ligga i sängen på kvällen. Jobbar hela helgen sedan.
Under tiden som jag typ jobbade ihjäl mig och pluggade och aldrig sov, och även skulle ha ett fungerande socialtliv så umgicks jag men jag var liksom aldrig riktigt där. Utan mest i nån bubbla. Om man tar till vara på att vara själv och vila så blir man en mer närvarande människa och kan ta till sig folk i sin närhet på ett fint sätt, och vara där på riktigt. jaja nog med visdomsord från pensionären ;) 

och mitt lilla hjärta kommer åka till barcelona och vara borta i tio veckor.
Jag kommer längta till hösten som aldrig förr <3

Alltså att se små människor utvecklas, deras miner och uttryck av känslor, lyckan över vaniljfil, varma kroppar och ruffsigt hår efter sovstunden, spänningen de visar när man läser en spökhistoria - Det är lite lycka för mig :)

Att klockan ringer sex på morgonen är väl inte det härligaste kanske. Men som tur är så finns nyhetsmorgon som sällskap och en kopp kaffe till det så går det helt okej. En bussfärd med darin på spotify, kaffe på pressen och en bussfärd till. Sen frukost med barnen på förskolan. Väldigt mysig dag med sång, dans, lek, spel, kramar och sedan en workshop med handledaren.
Nu är jaag så så trött. Men har köpt med mig vaniljgifflar  ATT DÖ FÖR ;) absolut bästa jag ätit nästan :) och nu lite bigbrother på det. Sånt mysväder ute också!

Jag har ju världens finaste vänner.
Tacksamheten sköljer över mig och det känns som hjärtat kan gå i tusen bitar.
Tänk så fint det är ändå.

Himlen har färgats rosa och doften av vår är intensiv. Jag lyssnar på Poison på repeat. Den gamla dängan som jag älskade att dansa till på 16 års Bogrens. Jag älskar den nästan lika mycket nu faktiskt. Och det är tyst, bilar som kör förbi, några människor går hem från något och så jag. Jag andas mest in djupt och fyller mina lungor med det som är nytt. Det är en annan tid nu. Det känns alltid så när årstiderna skiftar. Ikväll är sommaren inte långt borta. Solnedgångar, skymningar, hav och rödfärgade himlar är ändå ofrånkommligt vackra. Jag svänger upp för en backe där bussen stannar och en man går av. Någon har ritat en hage med rosa kritor som han hoppar sig igenom innan han går in i sin port. Och jag ler för mig själv. Sen tänkar jag på allt slit man har lagt ner, kämpat sig blodig, för att få insikter om att det faktiskt inte behövs. Det som behövs är att våga släppa de bra människorna riktigt nära, och hålla dem dåliga på armlängs avstånd. Eller längre. Jag tror inte jag är lika rädd längre. Jag tror att jag älskar mer. När man stänger dörren för det som gjort ont, först då kan man känna det som gör gott.