Lonito

"Nils och jag har bestämt oss för att skiljas åt. Tre fina år tillsammans. Jag har älskat honom varje dag av hela mitt hjärta, och kommer alltid att fortsätta att älska honom. Alltid. Det här är otroligt tufft för oss och jag ber er att respektera vårt privatliv. Vi behöver få läka. Men den här gången på varsitt håll. Och snälla snälla, inga spekulationer, inget skvaller. Det här var vårt beslut och vi skiljs åt som två vänner med brustna hjärtan.

Om en timma fyller jag 20 år. Att få vakna upp ensam i sängen känns väldigt jobbigt"



Allvarligt talat går jag sönder en bit när jag läser sånt här, eller hör om sånt här. Tänk om det hade varit man själv. Eller tänk om det hade varit ens nära vän. Maktlöshet är det enda ordet jag finner, och sorg förstås.

Näe nu städtime.

För jag känner mig fast i alla situationer. Jag står liksom alltid vid nödutgången. Som en förvirrad liten flicka som en gång tappade bort sin mamma på OBS. Men när lär man sig då?
All denna energi man lägger på att fundera på hur man ska göra, när ska den löna sig? när betalas det tillbaka i livslust och livsglädje och när trillar polletten ner? Var är den där glödlampan övrhuvudet som jag har sett figurer i serietidningar har, eller när kommer bananer i pjamas B1 och undrar om han tänker på samma sak som jag?

Och jag tänker att jag borde göra mig av med en och annan relation, och jag tänker att det kanske är bra att sova mer än fyra timmar, iaf en kväll i veckan, och jag tänker att jag borde gå ut och gå och lyssna på musik och sparka argt i löven en stund, eller gråta lite i regnet där ingen ser att jag är ledsen, eller gå ut och dansa en hel natt till dunkadunka, och jag tänker att utseendet inte spelar så stor roll, och jag tänker att jag borde äta ett lagat mål mat om dagen istället för milkshake och energidryck. Jag tänker också att jag kansk borde skaffa mig n hund, eller ett barn, eller en kille som respekterar mig. Jag tänker att jag kanske borde åka bort, eller försöka hitta hem. Hitta mig.

Men det går fan inget vidare alltså..

"När gick i åttan och slutade äta så fick jag gå in till syster och väga mig en gång i veckan. De skulle kolla så jag inte gick ner mer. Min mens hade slutat och hjärnan frös. Alltså väga mig en gång i veckan medan syster tittade på och noterade i ett diagram. Det var skitbra..på det sättet att jag fick ännu mera negativ uppmärksamhet, vilket just då var min enda näring, min besin till självföraktsbrasan. -Åh nej, sa de vuxna och bet sig i sina glasögon, nu har hon gått ner ännu mer, två kilo på en vecka, vad ska vi göra? -Vi kollar henne i matsalen på skolan , så att hon äter. Skitbra..det med för den negativa uppmärksamheten. Jag lade extra lite på tallriken och kräktes ibland på skoltoan. Jag älskade deras oro. Jag älskade att vara för smal. Det enda som tillslut hjälpte mig: den positiva uppärksamheten. När jag skar mig vände jag ofta upp mina små handleder så att någon skulle se. Allt var ett rop på hjälp som ofta fick fel svar. Och att skära sig var liksom bara ett nytt uttryck för samma smärta. Ett sätt att döva det onda innuti. Supa. Skära sig. Svälta. Tre uttryck för samma sak. Jag bara flyttade runt spelpjäsen. Så: vad är det som gör ont. Det är det enda som kan hjälpa småtjejorna. Och killarna. Att hitta in där. Få tag i orsaken.

Titta på vuxnas missbruk. Det flyttas ofta runt från  alkohol- mat-sex-spel-socker olika utryck för samma lilla övergiva ledsna ”innutibarn.” Vad är barnet lesset för? Skillnaden är bara att det är så mycket svårare för ett barn att ta hand om sitt inre barn…öhe. Nej. Det går ju inte. Den tiden har liksom inte kommit ännu. Så där måste vi in. IN. IN. IN. Och om barnet inte öppnar när vi knackar så är det vår förbannade plikt att bryta upp dörren innan det går åt helvete.

Jag är så jävla glad för att bli äldre."